Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mattias Wallentin, statstjänsteman och skribent
Mattias Wallentin, statstjänsteman och skribent

Mattias Wallentin: I Sverige lönar det sig att begå brott

När övriga medborgare får skatta på skatten kan de kriminella dra av rabatt på rabatten.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Näst efter corona dominerades den offentliga debatten under 2020 av antalet gängskjutningar och rättspolitik. Inte särskilt konstigt eftersom året fick det föga smickrande rekordet i antal skjutningar under ett enskilt år. Konfliktlinjerna i rättspolitiken är de gamla vanliga: Längre batonger, skärpta straff och hårdare tag – eller rehabilitering, fritidsgårdar och snälla socialarbetare.

Glädjande nog har en konkret diskussion om ren lagstiftning kunnat skönjas bakom de sedvanliga brösttonerna som är så vanliga i debatten.

Den svenska brottsbalken är skapad för ett samhälle som ser avsevärt annorlunda ut i dag än vid dess införande, 1965. Trots att brottsbalken förändrats åtskilliga gånger är delar av den helt utdaterade. Ett exempel är straffrabatterna, som gängkriminella närmast har gjort det till en sport att utnyttja.

Det kan leda till direkt absurda konsekvenser. När övriga medborgare snällt får finna sig i att skatta på skatten genom olika momssatser kan de gängkriminella i stället dra av rabatt på rabatt. Med dagens system så lönar sig det visst, i motsats till vad som så ofta hävdas, att begå brott.

Det gäller inte minst när miljonbelopp i tvättade pengar återbetalas till kriminella, med statens goda minne, så som skedde förra året. I december i fjol kunde GP rapportera om att åklagaren Bengt-Olof Berggren lade ner åtalet mot bland andra en av Göteborgs mest ökända gängledare. Det handlade om penningtvätt för dryga fyra och en halv miljon kronor (GP 1/12 2020).

Berggren redovisade sakligt samtliga rabatter som legat till grund för att dessa personer hade kunnat begå brott utan konsekvenser. Bland annat skulle flera av de åtalade få mängdrabatt just för att flera av dem begått andra grova brott sedan åtalet väcktes. Därtill skulle flera av de åtalade få så kallad ungdomsrabatt eftersom ett antal av de åtalade var under 21 år när brotten begicks. Avslutningsvis har hela åtalet av olika anledningar tagit lång tid, vilket gör att de åtalade även kunde få straffrabatt för detta.

Brotten beivras inte fullt ut trots att åklagare uppenbarligen är övertygad om att brottet faktiskt har begåtts. Eftersom åtalet läggs ner mot merparten av de åtalade får dessa tillbaka de fyra och en halv miljoner kronorna. Allt i enlighet med rättsstatens principer, som det heter.

Asperationsprincipen och åldersrabatt heter det på juridiska.

Ett annat talande exempel på straffrabatternas absurda konsekvenser är fallet "Hassan" som Uppdrag granskning rapporterade om i september 2019. Från det att han var 15 år till 19-årsdagen misstänkes han för över 200 brott. "Hassan" dömdes i domstol till ett straffvärde motsvarande 31 månaders fängelse. Men påföljden blev två månaders ungdomsvård. Hälften av straffet försvann i mängdrabatt, sedan tillkom ungdomsrabatt som sänker straffet till en knapp femtedel, och till sist dras en viss tid av eftersom han dömdes till ungdomsvård (SVT 18/9 2019).

Det finns i grunden goda och vettiga skäl att inte straffas för alla brott som begås. 20 stölder ska inte ge livstid, men nuvarande utformning av lagstiftningen leder till andra problem. Den skapar drivkrafter att begå fler, mindre allvarliga, kriminella handlingar om man är åtalad för ett grovt brott, eftersom de mindre allvarliga brotten ”dras av”. Det är som när någon vinner en bonuscheck på 30 procents rabatt på Ica. Lika bra att fylla korgen med lite smågodis och annat man egentligen inte behöver på väg till kassan. Kostnaden i slutänden blir ändå så låg att man kan passa på.

Att klaga på domare och åklagare är enkelt men slappt. Ytterst vilar ansvaret på politikerna. Säkerligen är såväl åklagare som stora delar av domarkåren frustrerande över hur tandlös lagstiftningen är när det kommer till straffrabatterna.

Därtill får man anta att svenska skattebetalare och det allmänna rättsmedvetandet har en och annan invändning mot att gängkriminella staplar straffrabatter på varandra och dessutom får tillbaka uppenbart tvättade pengar. Brott helt utan konsekvenser. När samhället och rättsväsendet spelar schack, spelar de gängkriminella 3D-schack med oss.

Allt detta kan såklart förändras, om lagstiftaren vill. Och visst har Morgan Johansson, som är ytterst ansvarig för frågorna i egenskap av justitieminister, lagt ett förslag som syftar till att avskaffa åldersrabatten för de grövsta brotten. Den lagstiftningen förväntas träda i kraft 1 januari nästa år. Det är utmärkt. Men vad Morgan Johansson pysslat med ända sedan 2014 är desto mer oklart.

Vad som är klart är i alla fall, att om regeringen vill avskaffa dessa rabatter eller i vart fall delar av dem, kan den göra det redan imorgon - stödet för detta finns i riksdagen.