Man brukar säga att Sverige präglas av en konsensuskultur. Vi vill att alla ska ha samma åsikter och vi ogillar konflikter. Värdegrunder och ”svenska värderingar” ses som en garanti för en stark samhällsgemenskap.
Men det är knappast konsensus i form av ömsesidig förståelse det handlar om. Vägen till enighet går inte genom ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang, att båda sidor lyssnar in den andres argument och prövar sig fram till en gemensam slutsats. Det går genom att kraftigt och högljutt slå ner på den som avviker.
Det senaste exemplet på detta är kritiken mot kristdemokraten Sarah Havneraas. Hon är nybliven ordförande för KD:s kvinnoförbund och har tidigare haft ett engagemang i abortkritiska organisationer, rapporterade DN i veckan.
Havernaas har sagt att hon står bakom dagens abortlagstiftning, med fri abort till vecka 18, och att hon inte tänker verka för något annat. Men det struntar kritikerna i. Jämställdhetsministern Åsa Lindhagen (MP) och Europaparlamentarikern Alice Bah Khunke (MP) har gått till storms mot Havnernaas på sociala medier. Aftonbladets ledarsida stämmer in. SVT Aktuellt ordnade till och med en debatt om abort, där kristdemokraten Lennart Sacrédeus deltog – eftersom han har en annan linje än partiet. Varför ordna en debatt om KD:s huvudlinje när man kan ordna en låtsasdebatt med en företrädare som står för en annan linje än sitt parti, verkar resonemanget på SVT varit.
Hela abortdiskussionen som startat den senaste veckan handlar alltså om att en person eventuellt kan ha varit emot abort tidigare. Det handlar inte om att svensk opinion plötsligt har svängt eller att anti-abortorganisationer börjat demonstrera på gatorna.
Sarah Havneraas är inte ensam om att få halva den svenska offentligheten emot sig. Minns barnmorskan Ellinor Grimmark, som inte ville utföra aborter, M-politikern Elisabeth Svantesson med en liknande bakgrund som Havneraas, eller för den delen miljöpartisten Yasri Khan, som av religiösa skäl inte ville ta kvinnor i hand utan hälsade genom att buga.
Alla blev de mer eller mindre kölhalade. Och när de försökte förklara sina ståndpunkter eller sa att de ändrat uppfattning möttes de med misstänksamhet. Det var nästan som om kritikerna ville att personerna i fråga skulle hysa de mörkaste avsikter. Eftersom deras egen reaktion då framstod som rimligare än vad den var.
Det är lika oseriöst som att anklaga motståndare mot vinst i välfärden för att vara socialister, feminister för att vara manshatare eller icke-feminister för att hata kvinnor, men det är värre när drevet riktas mot en enskild person.
Var finns sinnet för proportioner? Om stora politiska organisationer med folkligt stöd började angripa aborträtten eller propagera för förbud mot att ta motsatt kön i hand, ja, då skulle vi som försvarar både aborträtt och handskakningar få problem. Men nu är det inte så. Det handlar om enskilda personer eller små grupper av människor som avviker från normer och konsensus. Som om samhället vore hotat av enskilda avvikande röster.
Logiken verkar vara att om vi inte reagerar starkt mot alla som på något sätt avviker från våra värderingar, så finns risk att de får anhängare. Det berömda lutande planet. Det börjar med en abortkritiker i KD och slutar med att Sverige förvandlas till den amerikanska tv-serien The handmaid’s tale, där kvinnor förslavas. För säkerhets skull är det bäst att slå ner direkt, kraftfullt och utan pardon.
Det är en inställning som bygger på att man litar så lite på sina egna åsikters rimlighet att man blir rädd så fort någon inte håller med. Dessutom – vad är poängen med ett öppet och fritt samhälle om det inte finns någon plats för dem som uppfattas som udda? Kan det ens kallas öppet och fritt då? Tolerans betyder inte att alla ska ha progressiva åsikter, det betyder att man har tålamod med personer vars uppfattningar man inte delar.
