Socialdemokraterna har haft en remarkabel uppgång i opinionen under coronakrisen. I veckans Novusmätning passerar partiet 30-procentstrecket. En ökning med nästan fem procentenheter sedan i mars. Vid ett första ögonkast kan det verka förvånande. Regeringen har ju hållit sig rätt mycket i bakgrunden och låtit Folkhälsomyndigheten leda smittskyddsarbetet.
Men på ett psykologiskt plan är det helt förväntat. Människor sluter upp bakom sina ledare vid yttre hot. Så länge inte allvarliga misstag begås och det inte verkar finnas ett trovärdigare alternativ hos oppositionen. Peter Santesson, opinionschef på Novus konkurrent Demoskop, påtalar en annan intressant tendens just nu (Altinget 24/4). Pessimismen minskar. På två månader har andelen svenskar som tycker att landet utvecklas åt rätt håll ökat med drygt 15 procentenheter. Andelen som tycker att det går åt fel håll har minskat lika mycket.
Det kan tyckas paradoxalt att pessimismen minskar mitt under den värsta krisen på flera decennier. Som Santesson påpekar kan även detta förklaras med det yttre hotet. Människor sluter sig samman för att bekämpa en gemensam fiende. Läget är inte så allvarligt att desperation och förtvivlan dominerar, men ändå så pass allvarligt att en känsla av gemenskap och mening infinner sig. Samma fenomen kunde observeras under andra världskriget.
Naturligtvis bör vi inte önska oss att vi ska befinna sig i en permanent kris, i synnerhet inte i en kris som skördar enskilda människors liv. Den positiva psykologiska effekten skulle dessutom utebli om detta var något vi själva valt. Ändå säger den minskade pessimismen något om hur människan fungerar och om hur många människor under normala omständigheter verkar sakna ett kollektivt projekt – kanske främst de som inte själva tillhör samhällets eliter.
En del liberaler vill instinktivt avfärda detta behov som socialism eller reaktionära drömmar. Det är att göra det väldigt enkelt för sig. Givetvis kan behovet av ett kollektivt projekt gå över styr. Det är en närmast banal poäng för den som kan sin 1900-talshistoria. Men klarar vi oss fördenskull helt utan gemensamma mål och ramar? Den våg av högerpopulistisk kritik som svept över västvärlden det senaste decenniet kan till inte ringa del förklaras av ett missnöje med vad som uppfattas som att de styrande inte längre bryr sig om det gemensamma projektet nationalstaten. Coronakrisen har tillfälligt lättat på grunderna för det missnöjet.
Om man tänker efter behöver även ett i huvudsak liberalt samhälle gemensamma ramar och normer för att fungera. Det måste göras trovärdigt att samhället blir bättre av den politik som förs, eller åtminstone att politiken respekterar gemensamma moraliska normer. Att medborgarnas bästa står i fokus. Tar man inte till sig det så lämnar man fältet fritt för dem som vill gå mycket längre i kollektivistisk riktning. Det mänskliga behovet av gemenskap och moral kan inte tänkas bort.
Vad som händer när den nuvarande krisen går över är svårt att sia om. Ett ekonomiskt fall är att vänta på kort sikt. Men om det snabbt vänder uppåt kan riktningen upp igen vara psykologiskt viktigare. Smaken för gemenskap kommer dock knappast ha avtagit.
