Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Staty av den hänsynslöse kung Leopold II, i Kongos huvudstad Kinshasa. Den brutale kungen ses där som en del av landets historia. Bild: STR

Håkan Boström: I Kongo står statyerna kvar

Den radikala student- och aktiviströrelse som nu sprids över västvärlden använder kampen mot rasism och historiska oförrätter till att flytta fram sina egna positioner.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En av flera statyer föreställande kung Leopold II som attackerats eller lyfts bort i Belgien. Bild: Virginia Mayo

Polisvåld mot afroamerikaner i USA har med jämna mellanrum lett till politiska protester, ackompanjerat av våldsamma upplopp och plundring. Men det har tidigare framförallt varit en inomamerikansk fråga. Det unika med de senaste veckornas proteströrelse är att den spridit sig över världen – eller rättare sagt till resten av västvärlden. Målet har också ändrat karaktär. Från att handla om konkreta förhållanden i USA:s poliskår till vad som närmast kan beskrivas som ett kulturkrig.

Kampen mot rasism är förstås på alla sätt rimlig och viktig. Men liksom andra ändamål som de flesta av oss ställer sig bakom är den också ett lätt offer för manipulation – inte bara för rena våldsverkare som söker ett legitimt utlopp för sin destruktivitet – utan även för allehanda radikala aktivister med en mycket mer vittgående agenda.

I Storbritannien attackeras exempelvis nu mängder av gamla statyer. De flesta med något slags koppling till landets förflutna som kolonialimperium. Inte ens andra världskrigets stora politiske hjälte – Winston Churchill – har klarat sig.

Vid universitetet i Oxford har ledningen i veckan gått med på att ta bort en staty av en av kolonialismens namnkunnigaste gestalter – Cecil Rhodes. Som affärsman och kolonisatör verkade han i Sydafrika i slutet av 1800-talet, grundade grannkolonin och sedermera landet Rhodesia (dagens Zimbabwe och Zambia) och var pådrivande för att etablera brittisk dominans i hela Östafrika, något som var nära att leda till krig med Frankrike.

I Belgien är det istället Rhodes samtida, Kung Leopold II, som fått sina minnesmärken vandaliserade och avlägsnade. Leopold grundade Kongofristaten och bedrev vad som redan i samtiden ansågs vara ett skräckvälde där – ett slags statligt sanktionerat slaveri av den inhemska befolkningen – i skarp kontrast till kungens retorik om frihandel och humanism.

Men medan statyer över Leopold nu plockas bort i moderlandet Belgien står den gamle kungen oberörd kvar i själva Kongos huvudstad Kinshasa. Här syns inga protester. När den franske reportern från France24 frågar hur det kan komma sig svarar museiintendenten Jose Batekele, att Leopold är en del av Kongos historia. Historikern Isidore Ndaywel konstaterar å sin sida att ”i Kongo har vi annat att bekymra oss över” (France24 12/6).

Och nog har Kongo annat att bekymra sig över. Tiotusentals människor dör varje månad i det lågintensiva inbördeskrig som pågår i landet, och som sammanlagt skördat miljoner människoliv. Ett krig som nästan aldrig uppmärksammas i västerländska medier eftersom det finns så få journalister på plats och väldigt få flyktingar därifrån har råd att ta sig till Europa. Brutaliteten följer Kongos historia in i våra dagar. Kanske är det en förklaring till att Leopold inte väcker samma heta känslor i just det land han utplundrade så hänsynslöst.

Inte ens slaveriet har upphört utan är fortfarande vanligt i landets mineralrika gruvor. Mineral som används i våra mobiltelefoner och finansierar Kongos olika krigsherrar att fortsätta förtrycket. Slaveriet fanns i Kongo innan Leopold, det fanns under honom, och det finns än idag. Faktum är att inhemska lokala stormän även spelade en avgörande roll för att upprätthålla den i grunden feodala Kongostaten – liksom de under århundraden spelat en roll för att upprätthålla slavhandeln i hela Afrika.

Det behövdes helt enkelt ingen vit rasism för bedriva slaveri i Afrika. Den dåtida kritiken mot Leopold II i Europa gjorde inte sällan själv en uppdelning efter etniska, eller åtminstone kulturella, linjer då den hävdade att den belgiske kungen ”som civiliserad västerlänning” inte skulle bete sig som afrikanerna själva, eller för den delen de turkiska och framförallt arabiska slavhandlare som länge verkat på kontinenten.

På samma sätt som Leopold står oberörd i Kinshasa står Cecil Rhodes fortfarande staty i Kapstaden, Sydafrika, och har till och med ett universitet uppkallat efter sig – trots att ANC styrt landet i över 25 år. De protester som förekommit mot Rhodes i Sydafrika på senare år har också handlat om studentaktivism.

Närhet till övergreppen är med andra ord ingen avgörande faktor för reaktionernas intensitet. I USA finns en konkret fråga om polisvåld som behöver debatteras och få någon sorts politisk lösning. Det är en sak som även engagerar de direkt berörda. Men hur ska man förstå de, inte sällan privilegierade, studentaktivister som nu på europeisk mark ägnar sig åt ställföreträdande krigföring för underprivilegierade grupper?

Hur kan dödandet av en svart man i USA leda till vandalism i centrala Göteborg? Hur kan diskussionerna om att ta ned statyer på 1700-talsbotanikern Carl von Linné, för att han delade in inte bara blommor utan även människor i ”raser”, vara ett svar på etniskt präglade klassorättvisor 2020?

Detta kan inte förstås om man inte tar hänsyn till aktivistgrupperna själva och deras relation till västerlandets bristande självförtroende och skuldkultur.

Studenter och unga tänkande människor möter idag få andra ideal än att göra sig anställningsbara. Det borgerliga samhällets gamla värden har kapitulerat eller besegrats på nästan alla fält utom det ekonomiska. Något som kan visa sig bli en pyrrhusseger för kapitalismen i slutänden. För de enda ideal som tycks stå till buds för nya generationer är kampen emot den rådande ordningen: emot orättvisor, emot miljöförstöring, emot skillnader mellan grupper. I denna brist på mening går det att göra en direkt parallell till 1968-rörelsen.

En skillnad mot 1968 är dock att få av dagens aktivister skissar på ett idealsamhälle som ska ersätta det nuvarande. Det är inte policyförslag om hur USA:s afroamerikanska befolkning ska kunna lyfta sig ur sin sociala misär som står i fokus. Det är inte planer för hur övergreppen i dagens Kongo ska få ett slut. Det är inte ens drömmar om socialism. Det är nästan uteslutande en kamp mot symboler och olika ord och uttryck i västvärlden. Men den förs ändå med en närmast maoistisk frenesi som inte står 1968 långt efter.

Det är förstås fullt legitimt att vilja förbättra världen. Men det är betydligt svårare att göra det än att vilja det. Att förändra är svårt i politiken. Att förändra rätt är ännu svårare. Att angripa döda män är betydligt enklare. Men de verkligt utsatta har som sagt ”annat att bekymra sig över” än statyer och språkbruk. Angreppen på symbolerna synes faktiskt mer uttrycka en vilja att sudda ut bilden av verkligheten än att förändra samma verklighet.

Är inte då allt detta harmlöst? 1960-talets studentrevolutionärer var visserligen bättre belästa än dagens bildstormare, men deras vurm för socialistiska diktaturer är väl knappast något att önska tillbaka? Den aktivistgenerationens planer på att ”förbättra världen” hade gjort den avgjort sämre om den satts i verket. Kan man verkligen säga det samma om dagens efterföljare?

Den invändningen underskattar kraften i den skada som håller på att ske. Viljan att lägga bilden av verkligheten till rätta drabbar inte bara döda statyer. Den slår mot livs levande människor. Den slår också mot grundläggande liberala och civilisatoriska principer som tjänat oss väl. Aktivisterna är inte intresserade av att argumentera. De vill få bort sina kritiker och allt vad de menar att de står för. Politiker, universitetsledningar och stora kommersiella aktörer sätter sig inte heller till motvärn utan böjer sig allt oftare för radikalernas krav. Och det är de mest radikala som tar täten.

Yttrandefriheten står idag under stark press – i synnerhet i den anglosaxiska världen. Därmed hotas på sikt all form av sann intellektuell verksamhet – eftersom den bygger på just obekväma åsikter och ifrågasättanden. Professorer, debattörer och journalister som ställer sig kritiska till dagens radikala våg i väst drabbas redan av sanktioner, en del av dem har till och med fått sparken.

Att ifrågasätta och diskutera gamla symboler behöver förstås inte vara anti-intellektuellt i sig. Tvärtom. Men den våg som nu går över världen söker inte primärt diskussion. Den tror inte på diskussion. Den bejakar inte pluralism - trots tal om motsatsen. Dess konsekvens är inte heller jämlikhet och respekt. Snarare handlar det som så ofta i revolutionshistorien om makt, utopin om ”år noll”, samhället och människan som ett ”rent blad” utan betungande historiska kvarlevor. Men utan historia har vi inte heller någon identitet – och ytterst ingen förmåga att göra motstånd mot radikaler vid makten.

Det blev inte socialismen som segrade efter 1968. Det blev kapitalismen. Men dagens kapitalism fungerar inte heller som en i egentlig mening politisk kraft, eller någon garanti för liberala och borgerliga kärnvärden som bildning, tanke- och yttrandefrihet. Den radikala aktivismen är snarast som starkast i de anglosaxiska länder som är ekonomiskt mest marknadsliberala, vilket borde stämma till eftertanke. Vinstintresset gör företagen känsliga för påverkanskampanjer och hotande bojkotter. Högern tvingas allt oftare ut i alternativa medier.

Det är i grunden detta den västerländska kulturkampen handlar om. Makten över offentligheten och principerna för vem som ska få komma till tals. Radikala utopier står mot liberal och konservativ tolerans och skepsis. I den kampen är belgiska kolonialkungar och afroamerikansk arbetarklass i Minnesota faktiskt bara rekvisita.