I samband med midsommar begick jag ett ödesdigert misstag. Jag valde att tillbringa ledigheten på en plats som för mig ligger bortom gångavstånd – Öland. Då jag inte äger en bil fanns ett enda alternativ. Tåget. I Sverige. Under midsommarhelgen.
Ja, hur tänkte jag egentligen?
Resan till Kalmar går nästan smärtfritt. Förvisso spårfel och ersättningsbuss sista biten, men sammantaget endast 40 minuters försening. Ingen skada skedd, således. Men det är på tillbakavägen som oddsen vänder.
Linköpingståget ställs in utan någon vidare förklaring. Det blir ersättningsbuss hela vägen från Kalmar. Luften dallrar vid hållplatsen, det är över 30 grader ute. Barnen gnäller, medan föräldrarna släpar packning och försöker reda ut hur sjutton familjen ska ta sig vidare till Stockholm, Gävle eller Umeå.
Slutligen anländer bussen. Väl där möts midsommarfirarna av dåliga nyheter. Toaletten är trasig och får endast brukas i ”absolut yttersta nödfall”.
Så börjar vår odyssé genom den småländska landsbygden. I Hultsfred blir vi stående. Ingen vet varför. Solen gassar på. En medresenär rusar ut och kaskadspyr rätt på perrongen.
Under tiden får jag uppdateringar från fronten, det vill säga Alvesta. Min väninna som ska vidare till Stockholm har fastnat där. Tåget från Kalmar var försenat och hon missade anslutningen. Alla andra Stockholmståg och bussar är givetvis fullbokade. Till slut får hon åka tillbaka till Kalmar och försöka komma i väg följande dag. Det innebär en hel dags inkomstbortfall.
Ordet systemkollaps dyker ofta upp i debatten. Det används till allt möjligt – gängvåld, invandring, vårdköer, kollapsande infrastruktur. Men de som slänger runt med ordet förstår oftast rent rationellt att systemet faktiskt inte kollapsar. De flesta kommer inte att missa semesterflyget på Arlanda och att vänta 20 timmar på akuten är ovanligt, likaså att skjutas ihjäl.
Rationaliteten är dock irrelevant i sammanhanget. Det handlar om känsla. Känslan av att tillvaron glider en ur händerna. Att saker inte fungerar som de en gång gjorde.
Resultatet blir inte bara att fler röstar på Sverigedemokraterna. Andra partier tar efter retoriken, i syfte att locka de allmänt missnöjda väljarna. Konsekvensen blir en dummare politisk debatt, där snabba åtgärder och vackra ord trumfar långsiktigheten. Det skulle nämligen ta många år att rusta upp järnvägsnätet.
Det behövs en ödmjukhet kring detta fenomen. Ett samhälle som åtminstone till ytan håller av upplysningens förnuftsideal får inte glömma bort att känslor är den starkaste politiska drivkraften. Den som står och kräks på järnvägsstationen i Hultsfred i 30 graders värme långt hemifrån struntar i officiell statistik som visar att de flesta tågen brukar vara i tid.
En gång satt jag fast utanför Katrineholm på grund av kombinationen banarbete och signalfel. När vi efter många om och men rullade vidare utbrast lokföraren ”Nu får vi be till tåggudarna att inget mer händer!”
Ja, i Sverige tillber vi tåggudarna. Och blir populister när de inte besvarar våra böner.
