Detta är historien om treårige Tim, som GP och andra medier berättat om i veckan:
Tim, som egentligen heter något annat, föddes på Helsingborgs lasarett 2018. Tims biologiska pappa är okänd och hans biologiska mor lider av psykisk ohälsa, är helt ointresserad av sin son och är nu utvisad till Nigeria. När Tim var elva dagar gammal togs han om hand enligt lagen om vård av unga (LVU). Fyra månader gammal placerades han hos fosterföräldrarna Sandra och Victor Persson. Hos dem har han levt med sina två "bröder", sedan dess. Tim har blivit en del av familjen, han har kompisar, går i förskola, åker på semester. Tim har också en biologisk morbror med permanent uppehållstillstånd. Han har fyra barn, Tims kusiner.
– Tim är en familjemedlem som vi älskar högt, säger Sandra Persson.
Nu skall Tim utvisas till Nigeria. Tims biologiska mamma ansökte ursprungligen om asyl, vilket också gällde Tim. Men sedan mamman fått besöksförbud gjordes en ny ansökan, bara för Tim. Efter ett och ett halvt år meddelar Migrationsverket att uppehållstillstånd inte beviljas. Beslutet överklagades men Migrationsdomstolen fastställde beslutet. Migrationsöverdomstolen har nyligen meddelat att den inte beviljar prövning. Utvisningen skall således ske senast i januari 2022.
Migrationsdomstolen menar att "om ändamålet med vården kan tillgodoses i hemlandet saknas anledning att meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd", vilket är möjligt enligt utlänningslagen, för en person som behöver vård enligt LVU. Domstolen anser inte att Tim har individuellt skyddsbehov och inte heller att anknytningen till Sverige är så stark att det är en särskilt ömmande omständighet. Därtill bedöms Tim inte ha ett familjeliv genom sitt familjehem.
Tims fosterföräldrar och deras ombud hävdar däremot att anknytningen är stark till familjen och Sverige. De menar att mamman i Nigeria inte är lämplig att anförtros vårdnaden om Tim, i själva verket kan han utsättas för livsfara. Tims morbror hävdar att släkten i Nigeria inte kommer att vilja ta hand om pojken eftersom han är faderlös. Återstår barnhem.
Men det är inte bara åsikter och tolkningar som "krockar" utan också olika lagar, regleringar och bestämmelser. Utlänningslagen och den reglerade invandringen, vilka som beviljas uppehållstillstånd kan stå emot en annan svensk lag - FN:s barnkonvention (Mänskliga rättigheter för barn), som blev svensk lag den 1 januari 2020. I konventionen står det: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ skall i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa."
"I första hand barnets bästa" - det kan tyckas vara helt självklart att Tim skall få stanna hos sin fosterfamilj, som uppenbarligen älskar honom. Om inte detta är ett ömmande fall, vilket är det då? Givetvis skall inte en reglerad invandring behöva leda till okänsliga beslut. Självklart kan vi inte ha ett regelverk, som skickar en lite pojke som bott hela sitt liv i Sverige, till en osäker, kanske rent av farlig, framtid i ett land som han inte har några andra band till än de biologiska.
Det innebär emellertid inte att frågan är enkel. Väldigt många fall kan tyckas vara hjärtskärande och ömmande. Regler och tjänstemannabeslut förefaller inte sällan vara fyrkantiga, kalla och hjärtlösa när de ställs mot enskilda människoöden. Systemet, försöken att bringa ordning i komplexiteten och skapa ett bra och rättvist samhälle, verkar ibland oempatiskt och omänskligt.
Likväl måste varje civiliserat samhälle styras av tydliga och rättvisa lagar och förordningar. En aldrig så stor godhet riskerar att vändas i dess motsats om godtycke och principlöshet blir förhärskande. Det riskerar systemets och samhällsinstitutionernas legitimitet och integritet.
En fri eller oerhört mycket större invandring än omvärldens kan te sig god och mänsklig men har visat sig vara, är nu de flesta politiska partier ense om, ohållbar. Vi har inte kunnat erbjuda alla dem som kommit till vårt land goda möjligheter. Istället har välfärds- och bostadssystemen inte klarat av det enorma tryck som den stora invandringen inneburit. Det har bidragit till segregation, arbetslöshet och också till en del till den gängrelaterade kriminaliteten. Det goda blir sin egen fiende.
Lille Tims fall har engagerat oerhört många. 150 000 personer har skrivit på ett upprop om att Tim skall få stanna i Sverige. Det är bra men det visar också på ett slags orättvisa. Under åren, oavsett om vi har haft stor eller mindre invandring, så har det funnit fall med utvisningar som känts kallhamrade och omänskliga. Men alla har inte väckt stormar. Vi kan inte ha ett system där de välartikulerade, starka, envisa, som når ut, får företräde framför dem som tyst accepterar och fogar sig.
Det är självklart inte ett argument mot att Tim skall få stanna. Det är klart att han måste få. Allt annat vore tragiskt och oacceptabelt. Det är heller inte ett hållbart argument för en större invandring. Men det är ett starkt skäl att se över uttolkningen av lagar och bestämmelser så att motstridigheter och tvetydigheter undanröjs. Då kan vi bättre värna samhällsinstitutionernas integritet, både mot godtycke och mot okänslighet. Men vi behöver också skapa ett slags anständighetsventil som för in förnuft, rättvisa, medmänsklighet och inlevelseförmåga – där beslut uppenbarligen blivit felaktiga och omänskliga.
Men i Tims fall behövs egentligen ingen ventil. Det räcker att läsa barnkonventionen - "i första hand barnets bästa"! Då måste han få stanna i Brösarp på Österlen!
