Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sanna Rayman: I framtiden måste vi köpa vår trygghet

Sommarkolumnen: Sanna Rayman pekar på att vi redan i dag lägger allt mer möda på att skapa trygghet för oss själva och våra närmaste.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

"Vi är poliser, vi måste vara listiga"! Mitt barn bär en keps från Polismuseet och manar ivrigt på mig i jakten på imaginära bovar. Ironiskt nog sker detta samma dag som nyheten om att polisen sänker begåvningskraven under vad som omfattar normalbegåvade sökande för att kunna fylla utbildningsplatserna.

"Jag ser det här som en panikåtgärd", sade Polisförbundets Lena Nitz för Sveriges Radio (13/7). Jo, så ser det ut. Samtidigt, vilka andra åtgärder finns kvar när paniken infinner sig?

"Det ska vara svårt att bli polis i Sverige", förklarade Liberalernas rättspolitiske talesperson Roger Haddad. Men hans svar på själva rekrytbristen uteblev.

Det vi ser är en lösning som det är lätt att håna och kritisera – men desto svårare att komma med konstruktiva alternativ till. Däremot kan man förstås undra hur vi kunde hamna här?

I juli förra året rapporterade Ekot om en stadig ökning av avhopp från polisen sedan 2009 (SR 30/7-2015). Sen kom hösten och påfrestningarna på kåren ökade avsevärt. Omorganisationen tog ut sin rätt, liksom ökade arbetsbördor i flyktingkrisens spår. Regeringen lade en budget som fick Polisförbundet att lämna in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen (Dagens Samhälle 22/9-2015). Knappt två månader senare hade tusentals poliser skickat protestbrev till regeringsföreträdare (Expressen 2/11-2015). I december understeg antalet anställda i polisen den symboliskt viktiga siffran 20 000 (DN 22/3).

Den psykologiska effekten av otrygghet underskattas ofta. När vi kastar siffror på varandra glöms att sjunkande brottsstatistik inte nödvändigtvis beror på att ogärningsmän avhåller sig från brott. Det kan lika gärna handla om att vi andra håller oss undan. Om färre gamla damer rånas om aftnarna beror det kanske på att de inte vågar spatsera kvällstid längre. På pappret ser sådant ut som trygghet. I verkliga livet känns det som något helt annat.

Den olyckliga utvecklingen inom polisen sammanfaller med en i vissa avseenden stigande otrygghet. Vi är bara halvvägs genom festivalsommaren och redan är notan anmälningar om 60 sexuella ofredanden och fem våldtäkter, vilket enligt polis i Borlänge, Norrköping och Karlstad är en ökning (Aftonbladet 11/7). Oaktat om det är större anmälningsbenägenhet eller en faktisk ökning av brotten (polisen vill inte sätta ner foten här), så skapar det förstås oro bara att höra talas om eländet. Pseudodebatter där detaljer som att förövarna alla är män tuggas har vi föga nytta av. För inte har väl någon trott att det var tjejer som rände runt på stan och grupptafsade och publikhavsvåldtog?

Uteblivna kvällspromenader eller otrygga festivalkvällar – båda är förstås lika viktiga samhällsproblem. Men nog känns det särskilt bittert att tänka sig att den unga människans sena sommardansande numera kräver trygghetsskapande åtgärder – eller mod. När Claudia Aziz attackerades av ett killgäng på nattbussen i Stockholm gjorde hon ett envarsgripande och hyllades välförtjänt i sociala medier. Samtidigt säger historien något om kvinnors växande otrygghet (SvD 18/6).

Inför årets Göteborgskalas har verksamhetsledaren Tasso Stafilidis tagit fasta på kvinnors ökade utsatthet i festivalsammanhang och förberett en akutåtgärd som kan bli aktuell om anmälningarna om ofredande börjar trilla in: fredade kvinnozoner framför scenen (GT 7/7).

Panikåtgärd?

Ja, kanske. Men hellre en panikåtgärd än ingen åtgärd alls.

Detta är hur vi kommer möta många otrygghetsfaktorer framöver: med en exit. När lagens långa arm skrumpnar blir egna lösningar nödvändiga. För kvinnor kommer det handla om nödvändigheten att kliva ut ur risksituationer. Sitt i tjejpoolen i simhallen, stå i tjejpubliken, skippa efterfesten och så vidare. Men det kommer även att synas som en klassklyfta där vissa köper sin exit ur otryggheten. Familjekontot är redan en populär lösning, serverad av taxibolagen. Och medan medelklassens ungdomar tar taxi hem på föräldrarnas bekostnad, får låginkomsttagarens barn välja en allt stökigare nattbuss. Priset för en trygg och rolig utekväll går upp. Det är sorgligt.