I de ynkliga småsakernas tidevarv

Det är lättare för politikerna att reglera i det lilla, när de inte klarar att bemästra de stora skeendena. Och vi anpassar oss.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Michel Houellbecq skildrar i sin omtalade bok ”Underkastelse” hur huvudpersonen François praktiserar sig genom ett Frankrike på gränsen till inbördeskrig. Det muslimska brödraskapet är på väg att erövra makten, samtidigt som det skjuts med automatvapen i förorterna, butikspersonal mördas, toaletterna på tågen fungerar inte, massiva demonstrationer drar fram genom städerna, barerna stängs och studentskorna går runt i slöja.

Houellbecq skriver om hur huvudpersonen står vid stationen och väntar på sitt försenade tåg:

”Man meddelade att snabbtåget till Poitiers var försenat, ovisst hur länge, och järnvägens säkerhetsvakter patrullerade längs perrongen för att kontrollera att ingen skulle frestas att tända en cigarett.”

ANNONS

I en enda mening fångar författaren den stora klyfta som ibland uppkommer mellan småsakernas ynklighet och omöjligheten att bemästra de stora skeendena. Och är ytterst passande för vår tid.

Skildringen är till ytan lätt för den enfaldige att läsa in som en kritik mot islamisering och utomeuropeiskt kulturmönster. Men i själva verket handlar boken om hur vi anpassar oss, steg för steg, även om det på sikt leder till förtryck.

Vi byter gärna frihet mot ordning, om vi tvingas välja.

Vi är upprörda över att inte få en regering på plats. Det brukar lösa sig på en vecka. Nu kommer det att ta minst 4 månader, och kanske kommer vi att tvingas gå till extraval så sent som den 21 april. Vilket för övrigt är dagen efter Adolf Hitlers födelsedag, som en slags påminnelse om hur det går när demokratin inte levererar.

Politikerna klarar inte av att ge oss en trygg förvissning om att de har utvecklingen under kontroll. Däremot tycks de klara av att justera småfrågorna. Dessutom kontinuerligt. Hit och dit.

Istället för att få ett klart och tydligt ramverk för vad som gäller – och vilken riktning som den politiska verksamheten tar – får vi en uppluckrad ordning där vi istället för fasta mål får en permanent förhandling om allt det småttiga. Medan de stora händelserna förblir opåverkade.

ANNONS

Den som påpekar detta för beslutsfattarna får genast höra att ”det är inte vi, det är regeringen”, eller ”det är inte vi, det är oppositionen”.

Men politikerna verkar inte fatta att de flesta medborgare inte ser någon större skillnad på dem utan betraktar politikerna som en och samma grupp.

Det påminner om ett gäng pojkar som under lek kastar en sten som krossar en ruta. Ägaren rustar ut och börjar skälla. Flera av grabbarna säger ”det var inte jag” som ursäkt. Men mannen med den krossade rutan vrålar ”Dra åt helvete med er allihopa, ni har inte här att göra, försvinn härifrån!”.

Snorvalparna blev behandlade som ett kollektiv.

Ungefär så känner också väljarna. Därmed öppnas dörren ännu mer för någon form av reaktion mot de etablerade partierna. Vi har redan sett hur nästan en femtedel av befolkningen givit sig i kast med att rösta på ett refraktärt parti som Sverigedemokraterna, trots att dessa peststämplats med nazist-, fascist-, och rasistbeteckning. Lokalt har väljarna också reagerat genom att hissa nya partier till oanade höjder.

Vad finns runt hörnet?

En sak är säker, röka på järnvägsplattformarna, det kommer snart att förbjudas. Och folk kommer att böja sig.

ANNONS