Det antika romerska begreppet “status quo” betyder ungefär “stabilt normaltillstånd”, men lyder i sin helhet “status quo ante bellum” – alltså “tillståndet innan kriget bröt ut”.
Spänningen mellan kaos och ordning, krig och fred och mellan det bekanta och det obekanta kännetecknar hela den mänskliga civilisationens utveckling, där nya fenomen, tankar och beteenden historiskt har bekämpats av den etablerade ordningens företrädare.
Det moderna samhället befinner sig just nu i en digitaliseringsprocess som utmanar nästan samtliga etablerade maktordningar – från media och kommunikation till politik och arbetsmarknad.
Det senaste exemplet på denna konflikt gäller finansmarknaden, där tusentals internetanvändare nyligen spontant organiserade sig för att massinvestera i det konkursmässiga företaget GameStop. Massinvesteringarna har lett till miljardförluster för flera stora investeringsbolag som spekulerat mot GameStops aktie – varav flera nu kräver förbud mot denna typ av organiserade massinvesteringar.
Det är svårt att inte tolka dessa krav som hyckleri när samma finansjättar som under decennier kämpat för att förhindra regleringar istället börjar kräva regleringar så snart det tjänar deras egna intressen.
Oavsett vad man anser om motiven bakom massinvesteringarna gäller den aktuella frågan om man är pro-business eller pro-market – två begrepp som sällan diskuteras i Sverige.
Att vara pro-business innebär att man önskar försvara existerande företags intressen – till exempel genom att uppvakta dem juridiskt och ekonomiskt. Detta är populärt bland politiker eftersom det är publikfriande: företagen som uppvaktas blir nöjda, man kan säga sig “rädda arbetstillfällen” och upplevs försvara ett bekant och tryggt status quo.
Att vara pro market innebär däremot att man sätter marknaden som helhet före de redan etablerade företagen. Detta innebär att man prioriterar förutsättningarna för innovation och förnyelse i högre grad än existerande verksamheters intressen.
Att företag begår misstag, konkurreras ut eller går under kallades av den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter för “kreativ förstörelse” – en nödvändig förnyelseprocess där företag som inte lyckas upprätthålla sin relevans går under och blir till mylla ur vilken nya, mer livskraftiga verksamheter kan spira.
Karaktäristiskt för den digitala tidsåldern är att den enskilde medborgaren förses med allt bättre möjligheter att både kunna informera och uttrycka sig. Från den arabiska vårens protester på Tahrirtorget i Kairo till den ryske oppositionsledaren Alexei Navalnys utmaning av Putinregimen, löper det digitaliserade samhällets förmåga att mobilisera frivilliga medborgare som en röd tråd.
Den som vill begränsa uttryck av denna typ underkänner det fria samhällets kapacitet till kreativ förnyelse – till förmån för upprätthållandet av etablerade, och ofta stagnanta, maktstrukturer.
För när fan blir gammal vill han ha ett stabilt status quo. Oavsett om han kommer i skepnad av börshaj eller politiker.
