Om det är något som har präglat det senaste decenniets politiska klimat så är det relationen mellan folk och elit och frågan om demokratins natur. Det spelar nästan ingen roll om samtalet för dagen är miljöpolitik, invandring, värderingar, EU eller socialpolitik. Det finns nästan alltid en högst närvande dimension som rör demokrati och folkets möjlighet att göra sin röst hörd.
2010-talet börjar med återhämtning efter finanskraschen och tvivel rörande EU:s fortsatta federalisering. Euron gungar. Kulturkrigen kring rasism, identitet och vithet drar igång ordentligt 2013. Hela decenniet växer rebelliska högerpartier fram.
Klimatfrågan både mobiliserar och splittrar offentligheten. Så får USA en rabulistisk president som lovar att dränera träsket och bygga en mur mot Mexiko. Samtidigt som den gamla industrin tar en evighet på sig att nå samma nivå som före finanskraschen rusar de nya stora techbolagen och sociala-medieföretagen iväg och dominerar till slut helt den nya ekonomin.
Det finns mycket i dessa händelser det gångna decenniet som skvallrar om att den stora politiska konfliktlinjen inte löper mellan de, i marxistisk mening, ekonomiska samhällsklasserna längre, utan mellan en elit och alla andra.
Det var redan 1976 som vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich i en text om ”Den nya vänstern” gjorde observationen att en ny samhällsklass hade börjat få ett allt större inflytande under efterkrigsdecennierna. De definierade den som en "professionell-ledningsklass", eller PM-klassen (professional-managerial class) som förkortningen lyder. Personer i den här samhällsklassen äger inte produktionsmedlen men arbetar ändå på sätt och vis i kapitalets tjänst. Välutbildade tjänstemän, akademiker, mellanchefer och kommunikatörer.
Denna samhällsklass har varit i centrum för snart varje politisk konflikt i västvärlden under det gångna decenniet. PM-klassens medlemmar håller sig ofta med ett politiskt samvete, men de hör också till en trygg, ekonomiskt välbärgad samhällsklass. Deras ryggar slits inte ut på jobbet. De har bekväma arbetstider och kan, i dessa pandemitider, jobba hemifrån. PM-klassens politiska aktivism är därför ofta abstrakt snarare än konkret: De kämpar för någon annan, eller för en värdering de tror på, som mänskliga rättigheter eller antirasism.
Paret Ehrenreich observerade att PM-klassen växte enormt redan under 1960-talet. Stora mängder människor gjorde resan från arbetaryrken till universitetsutbildningar med allt vad det innebär gällande fina framtida karriärer. Den nya samhällsklassen präglades av en förvirrande mix av antikapitalism och elitism. Det är en karaktäristik som håller än. Klassens medlemmar misstror företagarna men vördar samtidigt experter och ser ned på folkets dåliga omdöme och smak. Deras värdegrund är idealistisk men samtidigt skör och ifrågasätts konstant av mindre vetande folk.
Några exempel i närtid: Arkitekter som anser demokratiskt inflytande över arkitekturen vara totalitär och okunnig. Kändisar och influensers som klankar ned på rasistiska dumbommar som ifrågasätter invandringspolitikens goda ändamål. Akademiker som definierar personer kritiska mot miljöpolitiska reformer som klimatförnekare.
Utvecklingen är likartad i stora delar av västvärlden. PM-klassen har fått mer inflytande i takt med att det personliga ägandet förlorat i inflytande. Framväxten av en bred urban elitklass och ett samhälle där en universitetsutbildning är den enda garanten för att bli en del av denna medelklass, har spelat sin roll.
Vad det är för sorts samhällsklass vi har att göra med utvecklades i en bok som skrevs två decennier efter paret Ehrenreich text om PM-klassen publicerades. Kort innan sin död 1994 färdigställde den amerikanske historikern Christopher Lasch essäsamlingen ”The revolt of the elites and the betrayal of democracy”. Lasch drev tesen att den samhällsklass som Ehrenreicharna identifierat lösgjort sig från resten av samhället. Detta kom att spela en stor roll för dess självuppfattning samt hur den påverkade detta samhälle.
Lasch beskrev, och här var han både före sin tid och synnerligen profetisk, hur PM-klassen har flytt segregationen, kopplat upp sig mot globala identiteter – mer lika varandra än resten av det omkringliggande samhället. I avsaknad av gamla identiteter som nation, religion och samhällsstånd definieras de nu av sina värderingar, sin konsumtion och sin status bland andra inom PM-klassen.
På ytan ser det ut som att de driver klassiska vänsterfrågor – mot imperialism och storkapitalet och för minoriteterna och de fattiga. Men i själva verket utmanar de aldrig kapitalismen eller förstår vilka problem de maktlösa dras med. De odlar i stället en abstrakt och idealistisk bild av ett framtida progressivt samhälle där normerna är upplösta och människans identitet är satt i konstant förändring.
På liknande vis har de förhållit sig idealistiskt till den radikala omsvängningen i ekonomin de senaste tre decennierna. Stora ekonomiska frihandelsavtal har effektiviserat ekonomiska transaktioner men har även slagit ut tidigare skyddade ekonomiska miljöer. Många har tvingats flytta till storstäderna när bruksorter och gamla industrier fallit.
Omställningen har varit plågsam för globaliseringens förlorare. Men PM-klassen har hanterat övergången till tjänstesamhället elegant genom den stora branschen av strategisk planering, förändringsarbete och utvärderingsiver som följer i dess spår. De har funnit sin plats i den nya urbana och internationella miljön.
Ständigt i rörelse och på väg framåt går PM-klassen mot en skön ny framtid. I Bryssel har PM-klassen skapat en sorts subkategori av människor, eurokrater, som på behörigt avstånd från européerna strävar efter ”an ever closer union”. En allt mer integrerad och federal union med en postnationell europeisk identitet i siktet för befolkningen. Den offentliga förvaltningen i länder som Sverige och Storbritannien blir samtidigt genuscertifierad, hållbar och inkluderande.
Men som Lasch påpekade paras PM-klassens ständiga framåtskridande med dess bristande förankring i det omkringliggande samhället. Visionerna gifter sig inte med någon djup demokratisk legitimitet. I själv verket har det, sedan 1960-talet enligt Lasch pågått en sorts klasskrig varigenom den "upplysta eliten" (som Lasch kallar gruppen) egentligen inte försöker övertyga majoriteten - som är sexistisk, rasistisk och provinsiell - utan dominera den och tala över dess huvud.
Parallellt med framväxten av PM-klassen träder vi under 2000-talet in i FANG-företagens (Facebook, Amazon, Netflix, Google) tidsålder. Både tech-företagen och PM-klassen präglas ofta av samma, goda och i högsta grad progressiva ideal. ”Do no evil” deklarerade Google och gav alla intrycket att det var slut med den gamla, likgiltiga kapitalismen. Inget mer Monsanto och Exxon. Så fylldes tusentals inspirationsföreläsningar och Tedtalks på Youtube med visionärer som brann för att ”förändra världen”.
Tittar man på FANG-företagen och många som gått i deras spår under 2010-talet märker man tydligt att företagens marknadsstrategier liknar den värdegrundsstrategi som PM-klassen som helhet anammar: En fantasifylld regnbågskoalition av människor med olika bakgrunder. Inkludering, mångfald, mänskliga rättigheter och förstås antirasism är värdeorden. Det existerar ingen motsättning mellan PM-klassen och de nya techgiganterna som dominerat ekonomin under 2000-talets två första decennier. Det finns nämligen inget intresse för PM-klassen att ifrågasätta monopolföretag eller de riskkapitalfinansierade techbolagens nya maktroll. Tvärtom sammanfaller deras intressen.
Men PM-klassen har stött på allvarliga problem de senaste åren. Trots ett envetet hamrande om vem som är god eller ond, reaktionär eller progressiv, sanningssägare eller fake news-spridare har stora delar av befolkningen antingen satt sig på tvären eller förhållit sig högst likgiltigt till värdegrunderna. Många verkar helt enkelt inte lyssna. Exempel på detta är att Donald Trump ökade sitt stöd bland amerikanska minoriteter i det senaste presidentvalet. Detta trots att det rådde konsensus i en stor del av offentligheten att han var en bigott och misogyn rasist. Många verkar, som Lasch hävdade, sakna PM-klassens aptit för långtgående förändringar och revolutioner av normer och sociala relationer.
Det här är ett återkommande problem för grupper som gör anspråk på att styra om samhällets riktning från ovan. Redan under mitten av 1800-talet bråkade anarkisten Mikhail Bakunin med Karl Marx om hur man skulle närma sig folket, som då främst bestod av fattiga bönder. De var ju okunniga och enfaldiga. Försök att utbilda bönderna om förtrycket de utsattes för var fruktlöst. Bakunin menade att bönderna förr eller senare skulle resa sig – spontant. Marx drog slutsatsen att bönderna var en förlorad samhällsklass. De var för troende och alltför lojala mot tsaren.
Marx inställning till bönderna påminner om PM-klassens inställning till den förment rasistiske vite arbetarklassmannen. Förtappad och efter i utvecklingen. Marx, och Lenin efter honom, förstod att det krävdes ett revolutionärt avantgarde för att få till stånd förändring. Likadant är det med PM-klassens värdegrunder, antirasism och mångfald. De går före, tillsammans med FANG-företagen, och med folket i släptåg.
Men den strategin vinner oftare ögontjänare än några riktigt troende. Värdeord som "människors lika värde" rabblas likt tyska glosor. De upprepas konstant men för många betyder de inte så mycket. Snarare fungerar de som sociala markörer: är du med eller emot?
Motgångarna, ointresset och de ibland aggressiva motreaktionerna måste på något sätt förklaras. I PM-klassens egen historieskrivning ger globaliseringens förlorare – de bittra, bortglömda och bigotta männen - igen. De slår tillbaka.
Framväxten av reaktionen under 2000-talet börjar med nej till Lissabonavtalet i Frankrike och Nederländerna, högerregeringar i ett flertal europeiska länder, Trump, sverigedemokrater, Brexit och en uppsjö annat. Det är en återupprepning av 1930-talet man tror sig se. Människor som av någon outgrundlig anledning inte vill förkasta nationen, familjen, lokalsamhället, könsroller och annat mossigt.
Men i stället för att försöka identifiera vad som gått förlorat i termer av demokratisk legitimitet och ojämlikt fördelade resurser i den globala ekonomin fortsätter man på samma linje. År ut och år in hamras det på om vad som är oanständigt, populistiskt och rasistiskt.
Ibland träffar PM-klassen helt rätt. Men ofta är besvärjelserna inget annat än ett sätt att markera vad som inte går i linje med PM-klassens ideologiska grundfundament: Lyssna på oss, vi är experter och kan det här. Värdegrunden är klar. Den är progressiv, god och förändringsbenägen. Det är den enda vägens politik och du är galen (eller fascist) om du har några invändningar. Folk vänder sig emot det här. Inte för att de, som det konstant upprepas, skulle vara bigotta fascister. Men för att de är trötta på eliternas långvariga distansering från massorna och uppfodrande självsäkerhet.
PM-klassen lider av bristande självinsikt. Man kanske rentav kan beskriva det som bristande klassmedvetenhet. Man inser inte hur uppfostrande man framstår. Eller hur floskeltäta vissa visioner och värdegrunder är. Det går inte att moraliskt uppfostra samhällsmedborgarna in i framtiden. Distansen mellan PM-klassen och många av de människor som, direkt eller indirekt, påverkas av dess arbete, värderingar och inflytande har ökat med åren.
Detta leder till konflikter, en upplevelse av att något har skurit sig i samhället och att denna ”polarisering”, som det så ofta heter, präglar hela vår samtid. I viktiga samhällsfrågor, debatter och konflikter har själva ämnet för dagen i många fall bara varit en tunn hinna. Tittar man därunder så ser man det som paret Ehrenreich så klarsynt observerade redan 1976 eller det som Lasch vidareutvecklade 1994. 2010-talet var definitivt eliternas decennium. Men det skakar i fundamentet.
