För sju år sedan kom nyheten om det så kallade romregistret. Kritiken i offentligheten var omfattande. I efterspelet av avslöjandet anmäldes polisen för etnisk diskriminering och fallet togs upp i tingsrätten. Polisen fälldes. Det gick inte att belägga att det fanns några andra motiv till registreringen av omkring 4000 individer än att det handlade om registrering av etnisk härkomst.
Polisen försvarade sig med att de var tvungna att ha någon sorts personsammanställning. På grund av släktfejdernas komplexitet behövde de även ha med släktingar till brottsdömda och misstänkta (Kvällsposten 23/10 2013). Men många som inte hade något med kriminell verksamhet att göra kom med av bara farten. Det var uppenbart att polisen inte tänkt igenom det hela.
Brottslighet som inte bara omfattade enskilda personer eller ett fåtal utan hela släkter var för svensk polis ett nytt fenomen. Och man var uppenbarligen inte redo att börja förstå eller hantera problemet.
För Sveriges radio berättade vice rikspolischef Mats Löfving att det finns 40 familjebaserade nätverk, klaner, som bedriver organiserad kriminalitet. Tolv av dessa är verksamma i Västsverige. Enligt distriktets polischef Erik Nord har polisen länge känt till det här och han konstaterar att vi nu ”kommer få leva med detta under ganska många år”.
Men kunskapen inom polisen nationellt gällande klanerna verkar vara fläckvis. Och en del av förklaringen är Romregistrets efterspel. "De fel som begicks ledde till att vi blev väldigt restriktiva i vår registrering av exempelvis vem som är barn till vem, vilket ibland kan göra det svårt att identifiera unga som är i riskzonen att dras in i kriminalitet" berättar Patrik Andersson vid Skånepolisen för DN (10/9).
Men avsikten från polisens håll var inte felaktig även om utförandet var det: I Sverige verkar släkter och klaner som ägnar sig åt organiserad brottslighet. Ska man förstå systematiken i brotten måste man också förstå släkterna bakom.
I Johanna Bäckström Lernebys nyutkomna bok "Familjen" (Mondial 2020) beskrivs exempelvis Angeredssläkten Ali Khan och dess verksamhet. Det blir uppenbart att det inte går att förstå brottslighetens natur om man inte ser att den spänner över en rad olika områden. Vissa delar är helt legala, andra befinner sig i ett slags lagens gråzon. Personer i lokalsamhället är rädda att vittna och ingen vågar säga emot.
Släktnätverk och andra kollektiva identiteter, vissa fullkomligt harmlösa medan andra går helt på tvärs med det svenska samhället, försvinner inte för att människor passerar landsgränsen. Själva poängen med starka släkt- och klanband är att de är beständiga. Det är förstås svårt att förstå i statsindividualismens Sverige där familjen - och i synnerhet den större släkten - spelar en helt annan roll.
När Per Brinkemo, en av de första i svensk offentlighet att på allvar ge sig i kast med klanfenomenet, släppte boken ”Mellan klan och stat” (Timbro 2014), som undertecknad var redaktör för, anklagades han för att vara rasist med en ”kolonial blick” (Expressen 26/9 2014). När han fyra år senare tillsammans med litteraturvetaren Johan Lundberg släppte antologin "Klanen" (Timbro) fortsatte anklagelserna. Uppdelningen mellan klaner och rättssamhällen handlar om kulturrasism och den "klassiska tudelningen mellan moderna anpassningsbara kulturer och monolitiska kulturer" (AB 4/11 2018).
Mönstret går egentligen igen i varje område som har med invandring och minoriteter att göra. Hedersvåldet, som ofta är klanrelaterat, har genomgått samma plågsamma process.
Relativiseringsmaskineriet drog igång så fort problemen började uppmärksammas: Hedersvåld är, och har alltid varit, ett svenskt fenomen påstods det. Även infödda ägnade sig åt hustrumisshandel. Att hedersvåld är ett väsensskilt fenomen eftersom hela släkter involveras, bortsåg man ifrån. Det var som om kulturella skillnader inte fann mellan människor och om de gjorde det så var de av en harmlös natur.
Samma sak sker alltså med uppmärksammandet av klanerna i Sverige. Nu kommer invändningen från vänster att även Wallenbergfamiljen är en klan. Finns inget att se här! Sådant har vi alltid haft i Sverige. Att det skulle vara någon substantiell skillnad mellan en släkt som håller en stadsdel om strupen och en industrifamilj som investerar i företag är inget man fäster någon betydelse vid.
Men så fungerar också relativisering av sanningen. Det handlar inte om att förstå något utan om att diskvalificera sina motståndare från samtalet.
Strategin, om man nu ska använda det ordet, har varit att antingen beskylla de som talat om problemen för rasism eller att spela ned betydelsen av det uppmärksammade fenomenet. Båda metoder har egentligen spelat samma roll: Att misstänkliggöra den som skriver om eller har synpunkter på – för Sverige – nya fenomen och problem. Om det nu är ett helt vanligt fenomen som alltid funnits i Sverige blir utpekandet av invandrarna som ägnar sig åt det suspekt, ja direkt rasistiskt. Det är "högerns narrativ" för att smutskasta rasifierade och uppnå stängda gränser.
Polisen erkänner själv att en frågas känslighet har stått i vägen för ordentliga åtgärder. Om en lägesbeskrivning i princip likställs med rasism kommer man förstås tassa fram på sina tår. Eller agera så sent, vilket nu är fallet, att brottsligheten i Sverige nått oförnekliga höjder av grovhet och komplexitet. I det politiska samtalet är det likadant.
Uppmärksamheten har konstant vridits bort från kärnfrågan: Sverige har på grund av omfattande invandring från länder med svag eller obefintlig statsmakt fått nya problem med organiserad brottslighet. I vissa fall handlar det om systematiska välfärdsbrott som bedrägeri eller bidragsmissbruk. I andra fall rör det sig om utpressning och narkotikahandel.
Det här är inget unikt för Sverige. Klaner, av det slag som vi exempelvis har i Angered med rötter i Mellanöstern, finns i hela Västeuropa. Men Sverige har något som lockar särskilt mycket. Enligt polisen i tyska Essen, som samarbetar med den svenska polisen, är det att ”det är lättast att plundra socialförsäkringssystemet där” (SvD 8/9).
När Bäckström Lerneby intervjuade poliser i just Essen förklarade de att även där var kunskapen om klaner, när fenomenet väl dök upp för 20-30 år sedan, obefintlig. "På den tiden sa man till och med att det inte fanns klaner". Ingen förstod vad det var. Polisen Frank Richter berättade att det först var människor i Essens förorter som berättade för polisen att "I deras områden fanns det starka familjer och klaner som hade sina egna lagar och regler. Som inte var intresserade av att rätta sig i efter de tyska lagarna utan ville klara ut problem själva".
Många var rädda att säga något. Men polisen envisades. De började med nolltolerans mot varje enskilt brott, oavsett hur obetydligt det var. Varje maktdemonstration - även oviljan att parkera rätt - skulle beivras. Man kopplade in andra myndigheter och forskare som var specialiserade på att förstå klaner och släktnätverk.
Skånepolisens fumlande registrering av romska släkter för snart ett decennium sedan var givetvis inte ett försök att införa någon sorts apartheid-samhälle. Det var ett, visserligen valhänt, försök att granska och beskriva hur kriminalitet ibland organiseras på sätt som ställer samhället inför allvarliga problem.
Hur frågan behandlades i offentligheten spelade roll. Det upprättades en politisk korrekt mur kring verkligheten. Ordpoliserna var, och är, ständigt mer intresserade av hur problem benämns än att faktiskt lösa dem.
Vilket ledde till att de som uppriktigt och utan dolda bevekelsegrunder försökte förstå sig på förändringen av Sverige stämplades som obehagliga rasister. Politiken, tjänstemännen och myndigheterna såg förstås det här. Och de ville naturligtvis inte heller misstänkas "fiska i grumliga vatten" eller spela med i något obehagligt "högernarrativ". Så de höll truten.
Den omfattande migrationen till Sverige har medfört kollektivism av ett slag som hör svensk forntid till. Men vår tystnadskultur är i högsta grad ett hemmaodlat fenomen.
