Tidigare statsministern Göran Persson (S), tillhörde dem som drev på hårdast för att banta försvaret.
Tidigare statsministern Göran Persson (S), tillhörde dem som drev på hårdast för att banta försvaret. Bild: Pontus Lundahl/TT

Hur Sverige slarvade bort sin beredskap

Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvar för att Sverige avrustat sitt totalförsvar och därmed har så dålig krisberedskap idag. Att Finland valde en annan väg visar att en större försiktighet hade varit möjlig.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Just nu byggs antalet intensivvårdsplatser gradvis ut runt om i landet. I många fall med hjälp av försvaret. 200 respiratorer och 200 000 andningsmasker kommer dessutom, med början i april, börja levereras till den svenska sjukvården från företaget Getinge. Det är förstås glädjande att det finns en anpassningsförmåga vid en hotande katastrofsituation. Det är dock högst osäkert om det är tillräckligt. För utgångsläget är brist på såväl materiel, skyddskläder som personal.

Annorlunda var det tidigare. Sverige byggde på 1980-talet upp en krigssjukvård i världsklass, som en del av det större totalförsvaret. Försvarsmaktens beskrivning på sin hemsida av hur det var är värd att citera i sin helhet: ”Armén tilldelas fältsjukhus medan marinen väljer att utveckla egna stridssjukhus. Samtidigt bygger stat och landsting upp ett makalöst detaljerat beredskapssystem med otaliga förråd för vårdutrustning, hemliga lager för läkemedel, krigsplacerad personal, 125 000 akutplatser, 88 000 extrasängar och skolor som inom fem dygn ska kunna ställas om till vårdannex. Och allting är beräknat ner på exakta antal tandborstar. Bara inom landstinget Kronoberg skulle vårdkapaciteten sjudubblas i samband med mobilisering.”

ANNONS

Sverige hade 50 extra sjukhus inom ramen för försvaret: 35 fältsjukhus i armén och 15 marina stridssjukhus. Varje fältsjukhus hade sex operationssalar och varsin intensivvårdsavdelning med 18 respiratorer (DN 15/3). Detta mycket omfattande, och för sin tid moderna, beredskapssystem fanns kvar ända fram till 1990-talet. Sedan avvecklades alltihopa.

Ansvaret för nedmonteringen delas av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Försvarsbesluten togs 1992, 1996 och år 2000. Avvecklingen följde av att Sverige skrotade merparten av sitt militära försvar efter murens fall. Man trodde inte längre att Sverige skulle invaderas eller hamna i krig. Kuwaitkriget gav även vatten på kvarnen åt de som menade att storskaliga arméer var något föråldrat och att krig främst handlade om teknologi.

Det låg förstås en del i den analysen. Tyvärr strök civilförsvaret och beredskapslagren med mat, skyddsutrustning och mediciner med av bara farten. Man ska inte heller glömma att 1990-talet dominerades av ett behov och en retorik om att ”sanera statsfinanserna”. Något den dåvarande statsministern, Göran Persson (S), gjorde till sitt paradnummer.

Persson skryter i sina memoarer om hur han under sin tid som finansminister och statsminister lyckades halvera försvaret och bryta upp gamla försvarsstrukturer ”från Erlanders dagar”. Persson såg framför sig hur försvarsutskottet i riksdagen kunde läggas ned. Försvaret skulle underordnas utrikespolitiken. Det som gällde framöver var begränsade internationella insatser.

ANNONS

Även om en stor del av ansvaret faller på regeringen Persson skedde heller ingen kursomläggning under alliansåren. Fredrik Reinfeldt betecknade försvaret som ett särintresse och hans egen försvarsminister, Mikael Odenberg (M), avgick redan ett år efter alliansen tillträtt i protest mot fortsatta nedskärningar.

Är det då bara efterklokhet att peka på dessa misstag? Faktiskt inte. Vårt grannland Finland genomförde aldrig den här typen av radikal kursomläggning (trots en värre ekonomisk kris under 1990-talet än vår egen). Finland har idag kvar sina beredskapsförråd. Grannlandet har tillgång till miljontals kirurgiska ansiktsskydd och masker, samt hundratusentals andningsskydd – som nu kommer väl till pass (HBL 24/3).

Så sent som förra året presenterade Totalförsvarets forskningsinstitut en rapport där det konstaterades att det fortfarande saknas konkreta målsättningar för att bygga upp den svenska beredskapen – trots att insikten att detta måste åtgärdas så smått hade börjat infinna sig ett bra tag innan coronakrisen.

Sverige har sin vana trogen gått alldeles för långt i den riktning som för tillfället förefallit mest rationell. Jämfört med det mer försiktiga Finland har Sverige velat ”ligga i framkant” oavsett om det handlat om skolreformer, invandring eller nedrustning. Det har inte bara skapat allmän ryckighet utan kan i ett krisläge som det nuvarande faktiskt visa sig vara förödande. Låt oss hoppas att så inte behöver bli fallet denna gång. Coronaviruset ger, trots all sin olycka, ändå en möjlighet får oss att se till att vi står bättre rustade inför nästa potentiella katastrof.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS