Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hur många fler ska behöva dö?

Gästkolumnen: Sverige har en, i världen, unik narkotikapolitik.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

"En liten värld, det räcker för er", sjunger Olle Ljungström i "Jag spelar vanlig". Om det inte räcker med en liten värld, vad gör man då? Kanske fastnar man i missbruk. Ljungström missbrukade heroin: "En vanlig dag med heroin, det räcker för mig". Olle Ljungström dog den 4 maj, blott 54 år gammal, fri från narkotikaberoende sedan flera år. Men det är inte osannolikt att hans för tidiga död handlar om att hans kropp under många år tagit stryk av drogmissbruk. Jag vet inte hur Ljungström lyckades ta sig ur sitt heroinberoende, men jag vet att det finns problem med svensk behandling av beroendesjukdomar. 

I en insändare till Sydsvenskan (2/5) beskriver ett förtvivlat föräldrapar hur de i flera år kämpat för att få vård åt sin son som är narkoman. Sonen, som nu är 20 år, har varit beroende av narkotika sedan han var 15. I februari vårdades han på intensiven. Sedan blev han utskriven utan uppföljning. Föräldrarna fann honom i ett mycket dåligt skick i hans lägenhet. "Ibland önskar vi att han hade cancer i stället", skriver de förtvivlade föräldrarna. Då hade han sannolikt fått bättre vård. 

Också de experter och forskare som skrev en debattartikel i SvD (17/4) under rubriken "Narkomanvården behöver få en nationell strategi" jämför opioidberoende med cancersjukdomar: Beroende av opiater, som heroin och morfin intar en särställning bland beroendetillstånd. "Risken att dö är högre än för andra substanser – och högre än för patienter med flertalet cancerformer". Debattörerna är kritiska till att det saknas konkreta riktlinjer och nationella strategier för hur vården av svåra beroendetillstånd ska bedrivas. Hur ska vården hjälpa människor att komma ur livshotande tillstånd? Att överleva?

Sverige har en, i världen, unik narkotikapolitik: Nolltolerans och "ett narkotikafritt samhälle" har varit målet i decennier. Magnus Linton beskriver detta ytterst förtjänstfullt i "Knark – en svensk historia" (Arena). Den svenska strategin tycks dock inte vara den mest framgångsrika – antalet svenskar med grava missbruksproblem är större än någonsin. Linton visar med all önskvärd tydlighet att den narkotikapolitik som förts i Sverige i hög grad baserats på ideologi snarare än på empiri och pragmatism. 

Underhållsbehandling, alltså behandling av heroinberoende med preparat som Subutex, är numera rekommendera av Socialstyrelsen. Detta efter decennier då den svenska staten av ideologiska skäl varit inriktad på att förhindra opiatberoende och därför varit negativt inställd till underhållsbehandling – trots att sådan hjälper många missbrukare att hantera ett vanligt liv med arbete och fungerande relationer. Målet har inte varit att heroinisterna skulle få bättre hälsa och liv, eller ens att de skulle överleva – utan att de skulle bli drogfria. Det är en attityd som tack och lov har övergetts alltmer. 

I februari i år kom ytterligare lättnader från Socialstyrelsen, formulerade i "Föreskrifter och allmänna råd om läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende". Det som fortfarande saknas är en nationell strategi, konkreta riktlinjer och tillräckligt många behandlare med rätt kompetens. Det brådskar. Alltför många har redan dött.