Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Medkännande. Clinton är det bättre alternativet.

Peter Hjörne: Hur i hela världen?

Den som sitter i Vita Huset påverkar hela världen. Vi väljer inte president men vi får leva med följderna av amerikanarnas val skriver Peter Hjörne.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vi har länge varnat president Nixon, lär en svensk liten lokaltidning en gång ha skrivit. Jag är tämligen övertygad om att Richard Nixon darrade i Vita Huset även om jag inte är alldeles säkert att det var den svenska lokalavisen som fick Nixon på fall.

Jag kommer att tänka på det när jag sätter mig att skriva en krönika om Donald Trump och det amerikanska presidentvalet. Likväl är det, efter att ha sett tv-debatten mellan Hillary Clinton och The Donald, omöjligt att avstå från att kommentera den ödesdigra striden om världens mäktigaste ämbete! Amerikanska presidentval är alltid fascinerande.

Valsystemets dramaturgi skapar en ständigt stegrad spänning med primärvalens "utslagstävlingar", de välregisserade konventen, turnerandet, debatterna och slutligen valet mellan två ofta skickliga och "vältränade" kombattanter. Därför följer världen USA:s presidentval. 

Men den främsta anledningen till det internationella intresset är givetvis att den som sitter i Vita Huset påverkar hela världen. Vi väljer inte president men vi får leva med följderna av amerikanarnas val.

Det är troligt att världen skulle ha sett annorlunda ut om Al Gore inte förlorat valet 2000 mot George W Bush, med minsta möjliga marginal och efter utdragna rösträkningar i Florida. Bushs inmarsch i Irak förändrade och destabiliserade mellanöstern på ett ödesdigert sätt. Det är också troligt att det globala klimatsamarbetet hade tagit avgörande och bättre steg tidigare med Al Gore som president. 

Gore är en "klimatkämpe" medan Busch vägrade att skriva under Kyotoprotokollet.
Det är alltså uppenbart att valet den 8 november av USA:s 45:e president är viktigt för hela världen. Kampen mellan Clinton och Trump är emellertid inte bara spännande utan också skrämmande. I primärvalen hotade, hatade, ljög och förolämpade sig Donald Trump till seger efter seger tills han slutligen, mot alla odds och mot ledande republikaners önskan, utsågs till presidentkandidat. 

Efter demokraternas konvent drog Hillary Clinton ifrån och hade en tydlig ledning i opinionen och i de viktiga så kallade swing states, som man måste vinna för att vinna valet. Men The Donald går uppenbarligen aldrig att räkna ut. Trots en ständig ström av märkliga, lögnaktiga och klumpiga påståenden knaprade han in på Hillarys försprång. Opinionsläget var jämnt med en liten fördel för Clinton inför tisdagens debatt, den första av tre. 

Förväntningarna var enormt uppskruvade. Över 80 miljoner amerikaner följde debatten, den största tv-publiken någonsin. Skulle Hillary Clintons erfarenhet och kunnighet klara sig mot Donald Trumps aggressivitet? Skulle Clintons kyla stöta bort mer än Trumps översittarfasoner? Och inte minst, skulle debatten förändra valrörelsen på något avgörande sätt?

Det blev en välproducerad, spännande och bra debatt. Den delade tv-bilden i CNN, där man kunde se vara enda min hos debattörerna, var omöjlig att slita sig ifrån. Efter 90 minuters intensivt debatterande utropade sig båda lägren till vinnare.

I en undersökning som gjordes några timmar efter debatten ansåg 62 procent att Clinton gick segrande ur striden medan 27 såg Trump som segrare. Många amerikanska kommentatorer menade att Trump vann de första 30 minuterna medan de avslutande 60 gick till Clinton. Några dagar efter debatten visar den kanske mest trovärdiga opinionsundersökningen på en uppgång i opinionen för Hillary Clinton på ungefär en procentenhet. 

För egen del blev jag skräckslagen av debatten. I varje fall för en liberal icke-amerikan är det helt obegripligt hur någon kan rösta på Donald Trump. Hans inlägg var slarviga, otydliga, ibland obegripliga, hela tiden oprecisa. Det framstod mer som förvirrat, självförhärligande babbel med en ström av obelagda påståenden, lögner och smädelser.

Han beskrev USA som vore landet ett enda stort misslyckande:
Se på röran!
Vi förlorar på allt!
Vi luras av alla länder i världen!
Vi har blivit ett tredje-världen-land!Receptet för att komma till rätta med eländet var "get tough". Och så givetvis - the Donald!

Thomas L. Friedman i The New York Times skrev dagen efter debatten en krönika som inleddes med orden: "Min reaktion på debatten kan sammanfattas i ett ord: Hur? Hur i hela världen kan vi välja en man till ovala rummet som tror att Nato är ett shoppingcentrum..."

Det var en svidande vidräkning med en man som han kallar bedragare. Friedman fortsatte: "Trump lovar förändring, men förändring iscensatt av någon som anser att människor som betalar skatt är idioter och som tycker att han kan ställa sig inför en publik på 100 miljoner utan förberedelse eller riktiga planer och som talar om allvarliga ting med samma avsaknad av sofistikation som din galne farbror - och han tror att han skall lyckas med det. Den förändringen har landet inte råd med. Att välja en sådan man vore galenskap".

Mot det stod USA:s första kvinnliga presidentkandidat, som framstod som kunnig, pålitlig, sansad, ansvarskännande och till och med medkännande. Hon talade om "kindness", att ställa upp för varandra och att bidra. Trump talade om sig själv och om att vara hård och smart. Enligt Huffington Post ljög Donald Trump 16 gånger under debatten och Hillary Clinton ingen gång. Måtte det begåvade och mångfacetterade stora landet i väster använda sitt sunda förnuft till att välja begåvning, kunnighet och omdöme framför lögnaktig inkompetens!