Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hotar invandringskritiska partier demokratin?

Faktum är att demokratiforskningen ger oss starka skäl att tvivla på att invandringskritiska partier hotar demokratin i Västeuropa. Den visar nämligen att demokratin i princip aldrig bryter samman i länder som är rika och har varit demokratier länge.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I min förra krönika visade jag att väljarna i Västeuropa blir mer nöjda med demokratin när etablerade partier samarbetar med invandringskritiska partier för att nå regeringsmakten. Men, väljarna kan naturligtvis bli mer nöjda med demokratin samtidigt som den faktiskt urholkas. Så vad säger forskningen? Hotar invandringskritiska partier demokratin?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Enligt en ny studie av statsvetarna Yascha Mounk och Jordan Kyle, som har fått stort genomslag i media, finns det skäl att vara orolig. Studien identifierar 46 ”populistiska” ledare och regeringar som har haft makten i 33 demokratiska länder sedan 1990. Konsekvenserna förskräcker. Hälften av de ”populistiska” ledarna skrev om, eller ändrade i, konstitutionen. En av fyra påverkade därtill demokratin negativt, medan endast en av tjugo icke-populistiska ledare gjorde detsamma.

Problemet är bara att studiens definition av ”populism” är för bred. För att räknas som ”populist” ska man enligt studien tala om en konflikt mellan ”elit” och ”folk,” samt hävda att inget bör stå i vägen för ”populisternas” (folkets sanna företrädare) maktutövande. Därmed fångar studien inte bara upp politiker som Ungerns Orban, utan även auktoritära ledare som Turkiets Erdogan, Venezuelas Chavez och Nicaraguas Ortega. Politiker som inte har mycket gemensamt med invandringskritiska partier i Västeuropa (eller med varandra för den delen, förutom att de har satt de demokratiska spelreglerna ur spel för att behålla makten).

Det är heller ingen slump att de flesta av de ”populistiska” ledarna återfinns i länder utanför Västeuropa. Om studien enbart handlat om invandringskritiska partier i Västeuropa hade det nämligen inte gått att hitta några sjunkande demokratinivåer. Demokratin i Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Italien och Österrike är stabil trots att samtliga länder har (eller har haft) regeringar som inkluderar, eller stöder sig på, invandringskritiska partier.

Faktum är att demokratiforskningen ger oss starka skäl att tvivla på att invandringskritiska partier hotar demokratin i Västeuropa. Den visar nämligen att demokratin i princip aldrig bryter samman i länder som är rika och har varit demokratier länge. Statsvetarna Linda Bos och Wouter van der Brug har också visat att väljare endast röstar på invandringskritiska partier som de uppfattar som demokratiskt trovärdiga. Bos och van der Brugs slutsats stöds av det faktum att öppet nazistiska invandringskritiska partier (som Nordiska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti) har haft det betydligt svårare än moderata invandringskritiska partier (som Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti) att nå framgångar i Västeuropeiska val under efterkrigstiden.

För att bli framgångsrika måste partierna helt enkelt anpassa sig till att väljarna efterfrågar demokrati. Någon fara för demokratin utgör således sannolikt inte invandringskritiska partier i Västeuropa. Däremot finns det antagligen skäl till oro över ”populisters” framgångar i fattiga och nyligen demokratiserade länder.