Hjörne: Är det dags för kungen?

Tar de inte chansen att driva liberal politik är det är nog en och annan, som liksom jag, i nästa val för första gången överger Liberalerna och röstar på ett alliansparti som verkligen vill regera.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Grönköping ligger inte långt från Stockholm, i varje fall inte politiskt. Grönköpings Veckoblads oktobernummer ståtade med rubriken "Nästan alla vunno valet!"

"Hart när alla partier utropade sig till segrare" skrev organet för Grönköping med omnejd. "Vi vann", utropade såväl Joel Eriksson (S) som Justus Brylén(M). Det gjorde också Jonas Krökén (C) med tillägget "Med denna vackra valframgång ser jag fram emot att C blir en synnerligen attraktiv regeringspartner å den ena eller andra sidan."

Verkligheten överträffar verkligen dikten!

Och i den verkligheten fortsätter den märkliga och i många stycken obegripliga dansen runt maktens guldkalv.

I valrörelsen deklarerade samtliga partier att de inte ämnar ge Sverigedemokraterna något inflytande. Efter det jämna valet tillsatte Alliansen talman - med stöd av SD. Därefter avsatte de borgerliga Stefan Löfven som statsminister - med stöd av SD. Onekligen svårt att påstå att SD inte hade något inflytande.

ANNONS

Talmannen gav sedan Ulf Kristersson det egentligen omöjliga uppdraget att sondera möjligheterna att bilda regering. Först försökte han få Stefan Löfven att släppa fram en alliansregering, vilket var Jan Björklunds och Annie Lööfs krav för att ingå i den alliansregering som de båda gått till val på bilda. Carl Bildt twittrade:

"Den som är förvånad över att S inte vill släppa fram en alliansregering borde söka läkare."

Sedan försökte Ulf Kristersson med sitt 321-förslag - en moderatledd regering med alla eller några allianspartier. Tvärnej från Lööf och Björklund som meddelade att de skulle rösta nej till ett sådant förslag om det gick till omröstning i kammaren.

De föreslog i stället olika former av samlingsregeringar med både S och M. Det saknar också realism av den enkla anledningen att både Stefan Löfven och Ulf Kristersson avvisat tankarna!

Sedan Ulf Kristersson hade kastat in handduken gick sonderingsförsöket, inte helt otippat, till Stefan Löfven som fortsatt socialdemokratins oblyga försök att vinna över L och C till den "rätta sidan". Hittills har Lööf och Björklund avvisat också de proposerna.

Sverigedemokraterna sitter nu vid sidan av och beskådar spektaklet. Väldigt mycket snurrar ändå runt dem. När alla partier på ett eller annat sätt har som mål att inte ge Sverigedemokraterna inflytande, så är det precis det som de får.

ANNONS

SD-ledaren Åkesson ser bara två vägar framåt:

– Antingen är det ett parti som väljer att börja tala med oss eller så går vi mot ett extraval.

Det är ett fullständigt begripligt förhållningssätt. Jimmie Åkesson har nämligen sina väljares, 1,1 miljon svenskar, uppdrag att försöka få genomslag för SD:s politik.

Dessa många väljare undrar nog varför deras röster inte skall räknas? Det är som om man säger:

"Vi gillar inte valresultatet, så därför följer vi det inte!"

Sverigedemokraterna behöver inte vara rädda för ett nytt val. Ju längre tiden går desto fler väljare kommer sannolikt att hålla med Åkesson när han säger "kom upp ur sandlådan och börja tala med oss". Väljarna förväntar sig kompromissvilja för landets bästa - inte att man låser dörren och slänger ut nyckeln.

Att inte gilla Sverigedemokraterna är en sak men att vägra tala med dem är en annan. Vad blir det rysliga resultatet av samtal? Jo, man riskerar att bli "beroende av populism, nationalism och främlingsfientlighet". Tankesmedjan Tidens chef varnar för "en blåbrun högerpakt" och en dystopisk framtid. Men hur farligt kan det vara att man konstaterar att det finns en samsyn i en del sakpolitiska frågor och talar om det? Vad är det som kommer att drabba oss alla om Alliansen håller samman, samtalar med SD i utskott, nämnder och kommittéer och går till riksdagen för att söka stöd för sin politik, den politik som Ulf Kristersson säger är den mest samordnade och samstämmiga någonsin?

ANNONS

"Så vad händer nu? Det återstår att se. Men klart är att vi i Sverige har ett liberalt block som fortfarande står på rätt sida om ett beslut som kan påverka landets riktning under lång tid framöver", kunde man läsa på DN:s ledarsida.

Typiskt för dem som pläderar för att inte på något sätt ha med SD att göra - vad som händer är underordnat. Avståndstagande är överordnat.

I ett avseende har skribenten emellertid rätt. En Alliansregering som söker stöd för sin politik i riksdagen och kan driva en liberal reformpolitik som skulle "påverka landets riktning för lång tid framöver". Till det bättre!

Så vad skulle kunna hända nu?

Eftersom inte heller Stefan Löfven kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna så kommer vi sannolikt tillbaka till ruta ett, det vill säga talmannen Andreas Norlén.

Då skulle talmannen själv kunna aktivera sig och driva förhandlingar med ett slags "skytteldiplomati", vilket flera kommentatorer förordat. Ulf Kristersson skulle också kunna pröva en alliansbudget i riksdagen, som GP:s Håkan Boström föreslog i en ledare.

Vad som framför allt borde ske är att Allianspartierna tar sitt ansvar och försöker bilda en regering, som för samtal med alla och prövar sina förslag i riksdagen.

ANNONS

Annars är vi nog många som kommer att ställa oss frågan om varför vi ödslade våra röster på partier som, när de fick chansen att regera och driva en liberal, icke-socialistisk politik, inte tog den. Och det är nog en och annan, som liksom jag, i nästa val för första gången överger Liberalerna och röstar på ett alliansparti som verkligen vill regera.

Och om inget annat funkar så får vi kanske sälla oss till Grönköpings Veckoblad (opartiskt liberal), som i sin huvudledare föreslår: "H.M. Konungen borde inkallas för att förestå en provisorisk regering... som efter alla konseljer och kungamiddagar torde umgås å tämligen förtrolig fot med rikets politiker."´

ANNONS