Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hjörne: Upp flyga orden...

Tänk om 2018 kunde bli ett år då illviljan får backa för den goda viljan, då hätskhet ger vika för anständighet och hygglighet. Ett år då jakten på syndabockar ersätts av sökandet efter sanna och mångfasetterade bilder.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nyårskrönikorna, så-här-blir-året-förutsägelserna, tillbakablickarna, önskningarna, så-här gör-du-för-att-bli-av-med-julkilona-tipsen - alla är de nu förpassade till glömskan. Sällsynta är de aktstycken som i efterhand jämför verkligheten med profetiorna. Men det vore sannolikt lika plågsamt som att kontrollera hur man levt upp till sina nyårslöften. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Normalt sett, inte sällan inom delar av ekonomijournalistiken, firar efterklokskapen triumfer. Som Hans Werthén, den legendariske Elektroluxchefen, en gång sa:
– De efterklokas klubb är världens största förening. Jag skulle gärna vara dess ordförande men den platsen är som regel upptagen. 

Men inte ens de vanligen efterkloka har kunnat hävda att de förutsett de senaste årens märkligheter. Och så mycket otroligt har hänt att huvudpersonerna själva inte kunnat träffa rätt.  

Jag tänker så klart på The Big man i Vita huset. Han påstås ha blivit helt tagen på sängen när det stod klart att han vunnit presidentvalet. Den nyligen publicerade boken Fire and Fury av Michael Wolff, som omedelbart hamnat på bästsäljarlistan och varit föremål för oändligt många artiklar och kommenterar, berättar om den Trumpska förvåningen på valnatten.

"Don Jr (Trumps son) berättade för en vän att det såg ut som om hans far hade sett ett spöke. Melania hade tårar i ögonen - och det var inte glädjetårar", skriver Wolff i sin bok. 

Trump har dominerat nyhetsflödet i världen under det gångna året. Det går nästan inte en dag utan att presidenten lyckas häva ur sig något förolämpande om andra eller något förhärligande om sig själv. 

Senaste förolämpningen har han bjudit Haiti, El Salvador och ett antal afrikanska länder på. Enligt Washington Post skall Trump ha kallat dem för "skithålsländer" och undrat varför USA tar emot människor därifrån.

Detta uttalande kommer från samme man som twittrade: "Under hela mitt liv har mina största tillgångar varit psykisk stabilitet och att jag är, typ, väldigt smart." Jag är ett "mycket stabilt geni", la han till!

Han gjorde det som svar på Wolffs påståenden om alla i presidentens närhet föraktar honom och kallar honom labil, dumhuvud, pucko, idiot och dåre. Förtroendet för Trump som president är rekordlågt och många är djupt oroande över vad han kan ställa till med. Michelle Goldberg skriver på New York Times opinionssida att alla i "Trumpvärlden vet att han är en idiot". 

New York Timeskolumnisten och Nobelpristagaren Paul Krugman, skriver ironiskt att det är skönt att få veta att Donald Trump är "a very stable genius, eftersom om han vore en oberäknelig, hämndlysten, okunnig, lat nästan-tyrann så skulle vi ha verkligen ha problem."

Krugman menar att USA klarat sig med mediokra presidenter förr därför att de haft kapabla ministrar och tjänstemän omkring sig. Men nu styrs USA av "the worst and the dumbest. Då är det tur att mannen på toppen är, typ, smart."

Den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen, är enormt kritisk inte bara till Trump utan också till Wolffs bok, som hon menar är usel journalistik och som snaskar i det alla redan vet - att Trump är "uppenbart olämplig för jobbet". Hon skriver i DN Kultur att "Trumperan är oföreställbar, otänkbar och onämnbar" men att Wolffs bok om Trump befinner sig ett gränsland där varken behärskning eller precision förekommer.

Det är faktiskt också en beskrivning av stora delar av vår tids offentlighet: Otänkbar, utan behärskning och precision. Så blir Trump själva sinnebilden för mycket av det som är svårt att fördra: illvilliga och elaka utspel i sociala medier - måttlöshet, okunnighet och självupptagenhet - långt borta från begrepp som anständighet, måtta, nyanser, lagom, både-och, respekt, hygglighet och verkligt civilkurage. 

Finge jag önska mig något för det nästan nya året vore det ett annat tonläge. Inte av Donald Trump, det är att hoppas för mycket men av dem som på ett eller annat sätt deltar i vår offentlighet. 

Den ena måttfullhetens röst efter den andra drar sig ur sociala medier därför att de utsätts för råa påhopp. GP:s Johan Lindqvist skrev i en tänkvärd artikel på kultursidan för några veckor sedan: "Just på Twitter blir exemplen allt fler på debattörer, journalister, spindoctors och förtroendevalda som ägnar sig åt poserande, raljant förminskande och mobbing av följare och meningsmotståndare. 2018 krävs hänsyn, stringens och värdighet i debatten."

2018 är valår i Sverige. Vi skall välja kvinnor och män till olika församlingar. Det är ett demokratiskt viktigt år, precis som alla andra valår. Det har gått bra för Sverige på senare år. 

Det har gått bra för Göteborg. Men vi har också problem - stora, svåra och komplexa. För att lösa dem behövs nyanserade diskussioner och balanserade lösningar. Dem når vi inte om verklighetsbeskrivningarna blir partsinlagor, om polariseringen ökar och tonläget höjs, om oresonlighet, avsiktliga missförstånd och oresonligt hat får fortsätta att regera. 

Så tänk om 2018 kunde bli ett år då illviljan får backa för den goda viljan, då hätskhet ger vika för anständighet och hygglighet. Ett år då jakten på syndabockar ersätts av sökandet efter sanna och mångfasetterade bilder. Ett år då orden passerar både hjärta och hjärna innan de uttrycks. 

Naivt? Säkert! Omöjligt? Inte!
"Upp flyga orden tanken stilla står
Ord utan tanke aldrig himlen når", skaldade William Shakespeare i Hamlet.
Det var sant då. Det är sant nu!