Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Hjörne: Människans spår, Gud rår

Krönika: Visst finns det problem, en del stora, men vi göteborgare kommer att kunna lösa dem - tillsammans. Naivt? Kanske men ingen annan inställning kan leda till framgång.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den dystert lagde kan konstatera att vi alldeles strax går mot mörkare tider. Skolavslutningarnas "den blomstertid" har knappt klingat ut och sommarlovet bara börjat så blir dagarna kortare och nätterna längre. 

Det är ett märkligt faktum, i varje all för den inte så vetenskapligt sinnade, att det är "lika mycket ljus" i slutet av maj, gnoendets månad, som i slutet av juli. 
Man vore väl inte svensk om man inte gjorde dessa vemodiga konstateranden. Vi är ju ändå nationen med fina talesätt som:
"Jag vaknade, slog upp ögonen och så var den dagen förstörd." Eller:
"Illa är det och värre blir det." Eller varför inte denna lilla rara midsommarbukett:
"Skrattar du på morgonen så får du gråta före kvällen."
"Varje framgång är endast ett uppskjutet misslyckande."
"Inga träd växer till himlen."
"Det är aldrig för sent att ge upp." 
"Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig."

Men så kan vi ju inte ha det. Istället får vi anamma den värmländska devisen:
"Det ordner sig alltid, och ordner det sig inte, så kan det kvitte."

I den tjeckiske politikerns och dramatikerns Vaclav Havels vackrare språkdräkt lyder den:
"Jag är inte optimist, för jag är inte säker på att allt slutar lyckligt. Men jag är heller inte pessimist eftersom jag inte är säker på att allt slutar illa. Däremot bär jag hopp i hjärtat."
Hopp är ljus men också förmågan att se det positiva framför det negativa. Så när jag gör observationen att vi snart går mot mörkare tider så kan man, och bör man, kanske snarare konstatera att vi är mitt i den ljuva, ljusa sommartiden med de korta nätterna, de magiska morgnarna, de ljumma vindarna, skrapsårsknäna, glassen, baden och de trollska solnedgångarna "nästan i norr"...

Men det är inte bara förmågan, utan också viljan, att se det bra framför det dåliga som avgör hur man beskriver tillvaron och omvärlden. Det blev helt uppenbart när jag i fredags läste Gunilla Grahn-Hinnfors utmärkta analys av en kommunfullmäktigedebatt:
"Är Göteborg på randen till kollaps eller blomstrande och i goda händer? Det beror på vem man lyssnar på i fullmäktiges budgetdebatt", skrev hon och fortsatte:
"Under debatten om nästa års budget är det ofta man undrar om politikerna bor i samma stad...När de rödgrönrosa företrädarna beskriver Göteborg är det mesta bra, framför allt ekonomin och tillväxten...När Alliansen beskriver samma stad är det hårda ordalag, en ekonomi i fritt fall, fallande resultat i de flesta verksamheter och ett näringsliv som är mycket missnöjt."

Olika ideologier, olika mål och olika intressen ger olika verklighetsbeskrivningar. För egen del, och om man för ett ögonblick bortser från ideologiska trätor, är jag göteborgsoptimist. 

Vi lever i ett välsignat hörn av världen, i en fantastisk stad med oerhörda möjligheter. Visst finns det problem, en del stora, men vi göteborgare kommer att kunna lösa dem - tillsammans. Naivt? Kanske men ingen annan inställning kan leda till framgång.

Inställning och vilja må avgöra ens hållning inför nuet och framtiden. Men det avgör definitivt inte hur det blir. "Människan spår och Gud rår" som det gamla talesättet lyder. Det blev tydligt för mig personligen när jag letade efter ett citat bland mina gamla krönikor och snubblade över följande passus, som jag skrev i GP den 17 juni 2012:
"Så satt vi där igen "på skolgårdens grus", där kulorna slutat rulla för i år. Ännu ett år hade rusat förbi med stort och smått, glädjefullt och svårt, blandat som ödet ville. Vi njöt av de ljusa och ibland ljuva barnrösterna i "Den blomstertid nu kommer", "Idas sommarvisa" och "Sol vind och vatten" och av barnens glädje över sommarlovets bekymmerslösa dagar. Vemodet fanns inte hos dem, bara hos oss, som vet hur fort det går...

För 33 år sedan klev jag in i tidningshuset på Polhemsplatsen, 27 år gammal. Inte för första gången, för där hade jag varit många gånger. Jag hade följt med pappa Lars åtskilliga lördagar, när jag var liten. 

Vad han gjorde där hade jag ingen aning om men jag fick träffa farbror Allan (Svensson), som var så kallad redaktionssekreterare och kunde vika märkliga pappershattar av tidningssidor.  Jag hade sommarjobbat på de flesta avdelningar och kände mig hemma i tidningshuset i kvarteret Stampen.

Då för länge sedan, men ändå alldeles nyss, hade jag ingen aning om att jag skulle bli kvar hela mitt yrkesverksamma liv på GP, större delen av tiden på redaktionen. Det har varit fantastiska år med varierande, ibland svåra men alltid spännande uppgifter. Nu är det dags för andra att ta vid...

Själv skall jag arbeta med styrelsefrågor inom Stampen och med några ideella uppdrag. Och så skall jag fortsätta att skriva krönikor på ledarsidan. Så vi ses här efter sommaren - om ni vill!"

Föga anade jag då att jag ett drygt år senare skulle vara tillbaka i selen i full och inte halv fart - jobbandes med företagsfrågor snarare än redaktionella, som varit mitt fokus i tjugo år.

Föga anade jag då att jag exakt fyra år senare skulle vara med och leda vårt företags och våra tidningars kamp för att resa sig ur motgångar.

Så jag modifierar Vaclav Havels meningar något: Jag är optimist, även om jag inte säker är på att allt slutar lyckligt. Jag är inte pessimist eftersom jag inte tror att allt slutar illa.

Däremot bär jag hopp i hjärtat, hopp om och bergfast tro på att vi skall lyckas.
"Och vi ses efter sommaren - om ni vill!"

Trevlig sommar!