En sommar utan like i vårt avlånga rike! För dem av oss som haft privilegiet att njuta sommaren vid Sveriges västra kust var det bara att tacka och ta emot. För skogsägare, bönder och djur har sommaren inte varit lika härlig, värmen inte lika vänlig och vattnet inte lika svalkande. Våldsamma skogsbränder, torka, evakueringar och lidande djur var den andra sidan av rekordsommaren.
Vi vore väl inte svenska om vi inte njöt sommaren med viss ångest - "efter-solsken-kommer-regn-syndromet": – Härligt i år men det här kommer vi aldrig att få uppleva igen!
Om sommaren har varit het så har det varit sämre beställt med valrörelsen. Det har liksom inte blivit riktigt fart, nerv och spänning. Kanske har solen och värmen spelat in. Kanske har sakfrågor, ideologi och reformidéer skymts av de allestädes närvarande spekulationerna om hur Sverige skall styras.
JimmieÅkessons Sverigedemokrater har ryckt fram som näst största parti i opinionsmätningarna - efter Socialdemokraterna men före Moderaterna. Men ingen vill samarbeta med SD. Inte de rödgröna och inte Alliansen.
Ulf Kristersson var mycket tydlig i SVT:s partiledarutfrågning:
– Vi kommer inte att regeringsförhandla eller samregera med Sverigedemokraterna, det är helt uteslutet", sa han.
Frågan blir då om SD är berett att stödja något av blocken utan att få något i stället? När en segerviss JimmieÅkesson valtalade i Kungälv i veckan sa han till Kungälvs-Posten:
– Min pragmatiska utgångspunkt är att jag är beredd att stödja det regeringsalternativ som ger oss mest inflytande tillbaka... Om nu Ulf Kristersson eller Stefan Löfven vill bilda regering så får de visa mig vad det är för politik de tänker driva så får vi ta ställning utefter det.
Det inflytande som SD kan tänkas få, om man inte väljer att fälla både regering och opposition, är genom omröstningar i riksdagen, precis som under Stefan Löfvens mandatperiod.
Sedan Ebba Busch Thor gjort ett enormt ryck i väljaropinionen och KD verkar komma över riksdagsspärren med råge så blir det sannolikt mycket jämnt mellan blocken och inget får egen majoritet. Vad händer då?
Låt oss anta att de rödgröna blir större än Alliansen. Då kommer först Stefan Löfven att få frågan av den nye talmannen om att bilda regering. Om Sverigedemokraterna röstar mot Löfven som statsminister, vilket är det troliga, så går frågan vidare till Ulf Kristersson. Om Sverigedemokraterna då inte röstar emot också honom blir Ulf Kristersson ny statsminister, i spetsen för en alliansregering.
"I Sverige, till skillnad mot många andra demokratiska länder, räcker det att statsministern tolereras av riksdagen. Det räcker att det inte finns en aktiv majoritet i riksdagen mot statsministern. Ulf Kristersson behöver inte förhandla med SD. Han behöver det lika mycket eller lika lite som S behövde förhandla med VPK", skrev den förre landshövdingen i Västra Götaland och tidigare gruppledaren för VPK/V i riksdagen, Lars Bäckström, i en artikel i DN. Han skrev vidare:
"Det finns många som är oroliga för att en ny regering ska bli beroende av Sverigedemokraterna. Men en ny regering är i princip lika lite eller lika mycket beroende av Sverigedemokraterna som den nuvarande regeringen."
Så är det! En alliansregering kan lägga sin budget utan förhandling med något parti - en budget som sannolikt passar SD bättre än en rödgrön budget. I andra frågor får man gå till riksdagen med sina förslag och söka stöd för dem, precis som Stefan Löfvens regering gjort.
Ulf Kristersson, som för övrigt gjorde mycket väl i från sig i partiledarintervjun i torsdags, "utesluter absolut inte stora blocköverskridande samarbeten":
– Jag är inte emot att vi oftare än i dag tar varandra i hand trots skillnaderna, sa Kristersson och nämnde migrationsfrågan, bostadspolitiken, stora skattereformer och försvars- och säkerhetspolitiken.
Också i Göteborg är det politiska landskapet dramatiskt förändrat. Martin Wannholt och Demokraterna kan mycket väl bli största parti och ingen av de traditionella konstellationerna lär få egen majoritet.
Samarbetsviljan lokalt är också påtaglig. Det framgick i GP:s stora lokala valdebatt i Konserthuset. Daniel Bernmar (V) fortsätter gärna som nu med ett rödgrönt samarbete.
Socialdemokraternas ledare Ann-Sofie Hermansson utesluter bara SD men är beredd "att samarbeta med alla som vill ta ansvar för Göteborg". Moderaternas Jonas Ransgård går till val i samarbete med allianspartierna och har som främsta mål "att få bort sossarna från makten". Martin Wannholt, Demokraterna, kan tänka sig att jobba ihop med alla utom V och SD.
Men som både Ann-Sofie Hermansson och Ulf Kristersson påpekat: Oavsett hur man kan tänka sig att samarbeta så är det till syvende och sidst väljarna som avgör på valdagen, inte spekulationerna och deklarationerna i förväg!
Det är numera legio att tala illa om våra politiker. Det är inte bra och många gånger orättvist. Inte i minst i valrörelser blir det tydligt hur svårt, tufft och utsatt det är att vara politiker.
Och lika tydligt är det hur många av våra politiker, på såväl riks- som lokalplanet, som är kunniga, skickliga, uthålliga och engagerade. De har en hård, spännande och nervös vecka framför sig. På söndag om en vecka skall vi, de ungefär 60 procent av valmanskåren som inte förtidsröstat, utföra vår förhållandevis enkla men lika viktiga demokratiska uppgift.
För egen del känner jag en stor tacksamhet mot alla de politiker som tar sitt demokratiska ansvar för att vi skall kunna ta vårt!
