Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Stefan Berg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hjörne: Den nya regeringen blir en politisk skvader

En regering med S och MP, stödd av L och C blir ingen katastrof. Den blir sannolikt något bättre än den tidigare V- och, inte sällan, SD-stödda regeringen. Men den blir ändå bara näst bäst.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har hunnit blir ett nytt år. 2018 har sammanfattats och 2019 har förutsetts. Nyårslöften har givits och kanske redan brutits - "där gives många löften men hålles ganska få", som Evert Taube skaldade i Västanvind.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Några som kommer att ha både brutit och hållit löften är Centerpartiet och Liberalerna.  Idag stod det klart att S, MP, C och L nått en överenskommelse. Nu återstår partiernas interna beslut. Om avtalet går igenom så kommer C och L ha brutit vallöftet om att verka för Ulf Kristersson som statsminister i en alliansregering.

Annie Lööf har också brutit sitt löfte om att inte ge de båda ytterkantspartierna V och SD något inflytande. För att en S+MP regering med Stefan Löfven i spetsen skall bli verklighet krävs nämligen att Vänsterpartiet röstar ja eller lägger ner sina röster, även om Annie Lööf på sin centerförhärligande pressträff påstod motsatsen.

Förhandlingsresultatet innebär att partierna är ense om att rösta ja till Stefan Löfven som statsminister. De fyra partierna skall också ha enats om knäckfrågorna inom arbetsrätt och hyresreglering.

Dessutom återinförs flygskatten, det blir etableringsstopp för konfessionella friskolor, rätt till familjeåterförening för flyktingar och språktest för medborgarskap. I överenskommelsen står det att "förslagen i denna överenskommelse kan handlingskraftigt låsa upp gamla knutar och åstadkomma systemförändringar."

Tillåt mig tvivla på handlingskraften hos en regering, som är beroende av ytterkantspartiet V, ett av samarbetet med S sargat MP och C och L, som i vissa avseenden står till höger om Moderaterna. Möjligtvis kan knutar låsas upp men minst lika sannolikt är att nya knyts.

Många debattörer som förespråkat ett samarbete mellan L och C, S och MP har talat om ett samarbete i mitten, som rider spärr mot högerflanken. Det är en bild som också socialdemokratin omhuldat. Men bilden är inte sann. Det är ingen "lösning i mitten" utan en spretig konstellation med dramatiska skillnader i ideologi, vars förmåga att åstadkomma avgörande systemförändringar torde vara mycket små.

De borgerliga partierna däremot, ex-allianspartierna nödgas man nog kalla dem, hade en färdig plattform med stor enighet i de flesta väsentliga frågor.  Partierna är i grunden liberala reformpartier med olika tyngdpunkter men med en gemensam ideologi.

Ett blocköverskridande samarbete har länge varit Stefan Löfvens drömmars mål. Han har nu, med sin målmedvetenhet, förändrat svensk politik för lång tid framöver och han har, givetvis med benäget bistånd från Annie Lööf och Jan Björklund, spräckt Alliansen.

Det är beklämmande att hela regeringscirkusen landar i en ny S+MP-regering med stöd av två partier som röstat bort och mot Stefan Löfven, tillsatt en moderat talman och röstat igenom en moderat budget, allt med stöd av Sverigedemokraterna.

Annie Lööf har gång efter annan upprepat att man måste tala och förhandla om sakfrågorna. Samtidigt så har den allt överskuggande frågan varit att inte "ge Sverigedemokraterna inflytande". För det första så är det inte de andra partiernas sak att "ge inflytande".

Det gjorde det svenska folket i valet i september förra året. Men vissa partier gillar inte valresultatet och konstruerar därför "en annan riksdag" och andra majoriteter än de som svenskarna röstade fram. För det andra: Det talas om den hotade demokratin, om fajten mot de antidemokratiska och auktoritära krafterna men jag har ännu inte hört ett enda konkret svar på vad som skulle hända om Sverigedemokraterna röstade på de förslag som en borgerlig regering kan stå för och lägga fram. Blir ett förslag sämre för att någon man ogillar röstar för det?

Sannolikt har vi en ny regering i veckan som kommer, om inte L och C i allra sista minut backar och tar "offerten" från Ulf Kristersson. Men den torde vara dödfödd av ett enkelt skäl. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har glömts bort i allt positionerande. Varför i hela friden skulle de släppa fram eller rösta för en regering som har som övergripande mål att motarbeta Sverigedemokraterna?

SD skulle mycket hellre ta ett extraval, som med största sannolikhet skulle stärka partiet. Ett extraval skulle däremot vara en katastrof för Liberalerna, som riskerar att åka ur riksdagen och illa för Centern och Annie Lööf, som tappat i anseende, förtroende och stöd. Det finns således bara en väg för dem och det är att ta Stefan Löfven i hand.

En regering med S och MP, stödd av L och C blir ingen katastrof. Den blir sannolikt något bättre än den tidigare V- och, inte sällan, SD-stödda regeringen. Men den blir ändå bara näst bäst.

Och allvarligare än det: Det kommer att dröja mycket länge innan en borgerlig konstellation äger trovärdighet i en valrörelse. S har tagit ett nytt stadigt grepp om makten, trots ett historiskt dåligt valresultat. Sverigedemokraterna har stärkts och de liberala krafterna försvagats.

Och många, många liberala väljare känner att de utsatts för ett stort svek. Vi röstade på en alliansregering men får en politisk skvader som drar åt vänster.