Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hjörne: Är vi nödda och tvungna därtill?

I fler år har stora delar av den politiska diskussionen kommit att handla om hur man skall hålla undan Sverigedemokraterna från allt inflytande. Trots detta har de växt. Det behövs en annan strategi.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det blev väl i stort sett som vi trodde! Fast lite annorlunda. I riket vann Sverigedemokraterna stora framgångar men inte alls så stora som man kunde befara. Jimmy Åkesson sa själv efter valet att han var glad för framgången men hade hoppats på ännu bättre resultat. 

I många opinionsundersökningar hade Sverigedemokraterna ryckt fram som näst största parti med allt mellan 18 och 24 procent av rösterna, men landade på 17,5 procent. Socialdemokraterna fick 28,3 och blev största parti. Moderaterna förblev näst största parti med 19,8 procent. Båda klart bättre än opinionsundersökningarna!
I ett avseende blev det dock precis som förutspått - jämnt mellan blocken. 144 mandat för de rödgröna och 143 för Alliansen.

Den stora frågan nu är hur landet skall kunna regeras stabilt i fyra år?  Vilken eller vilka partikombinationer kan göra det möjligt att driva en handlingskraftig politik under en period när högkonjunktur mycket väl kan vändas till lågkonjunktur. I en tid när Sverige behöver ta sig an stora, svåra frågor som migration, integration, vård, skola, omsorg, trygghet, lag och ordning, beskattning och försvar. 

Spekulationerna och utspelen står som spön i backen. Stefan Löfven sitter kvar tills vidare, med hänvisning till att vänsterblocket är större än Alliansen, trots att samme Löfven dödförklarat blockpolitiken. Ulf Kristersson tycker att statsministern skall avgå därför att Alliansen är största regeringsalternativ. Han menar att Vänsterpartiet inte skall räknas in i regeringsunderlaget för de rödgröna. Följande gäller:
S+MP har inte majoritet, inte heller kompletterat med V. Alliansen har inte majoritet. S+C+L har inte heller majoritet.

Om en dryg vecka blir det statsministeromröstning. Alliansen tänker rösta bort Stefan Löfven. Det är troligt att det blir så. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Löfven. Därnäst går budet troligen till Ulf Kristersson. Ny statsministeromröstning. Det har varit lätt att hoppas och tro att Ulf Kristersson skulle släppas fram av SD. Men vid närmare eftertanke och sett ur SD:s perspektiv: varför skulle de göra det? 

Gång efter annan har Jimmie Åkesson sagt att han inte tänker släppa fram någon regering som inte ger Sverigedemokraterna inflytande över viktiga beslut och lagändringar. Inget parti ämnar göra det! Så vad händer? Kommer verkligen Sverigedemokraterna att våga fälla fyra olika förslag och framkalla ett extraval? Antagligen!

SD:s argument har hela tiden varit att de är beredda att ta ansvar, att samtala och att kompromissa men ingen annan vill. SD kan alltså fortsätta att odla bilden av ett etablissemang som, i sin makthunger trixar och ignorerar folkets röst och som inte ger Sverigedemokraterna det demokratiska inflytande i riksdagen som de förtjänar. De kan tala om sin ensamma kamp. Som SD:s chefsideolog Mattias Karlsson bombastiskt skrev på Facebook efter valet:

"Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia...Ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack var den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter. Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången...Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt."

Om Alliansen och Socialdemokraterna, mot all rimlig förmodan, skulle gå samman, bara för att utesluta Sverigedemokraterna från inflytande, så skulle Jimmie Åkesson i fyra år kunna profilera sig och sitt parti som den enda oppositionen. Borgerliga väljare skulle undra vad som blev av vallöftet om skifte vid makten, när SD ligger så nära Alliansen i frågor om till exempel ekonomisk politik och arbetsmarknad.

För alla dem, som liksom jag, vill minimera Sverigedemokraternas inflytande under den kommande mandatperioden, men också på lång sikt, gäller det att resonera rationellt och strategiskt. Det gör nämligen Sverigedemokraterna! De har en långsiktig plan: att bli ett 30-procentsparti - ett statsbärande, socialkonservativt, nationalistiskt parti, som förändrar Sverige i grunden. Det måste förhindras!

Därför är det rimligt att ställa sig frågan om det bästa sättet att motarbeta SD verkligen är att utesluta dem helt och hållet? I fler år har stora delar av den politiska diskussionen kommit att handla om hur man skall hålla undan Sverigedemokraterna från allt inflytande. Samtidigt växte Sverigedemokraterna till ett "eget block" med över en miljon väljare och till den politiska kraft alla andra på ett eller annat sätt har förhållit sig till. Taktiken har uppenbarligen inte fungerat.

Stefan Löfven har budgetförhandlat med och gett inflytande till ett annat ytterlighetsparti, Vänsterpartiet - ett parti med kommunistiska rötter, som har haft svårt att ta avstånd från socialistiska diktaturer, som vill ta Sverige ur EU, som vill höja skatter, minska valfriheten och som ogillar privat ägande. 

Att då i riksdagens utskott, nämnder och kommittéer samtala, inte förhandla, med Sverigedemokraterna borde rimligen inte vara mer skamligt - så länge SD inte tillåts påverka grundläggande, liberala värderingar. 

När riksdagen samlas skall det röstas om fördelningen av en rad poster i riksdagen. Fördelningen bör ske efter mandatfördelning. Det är det enda parlamentariskt, demokratiskt riktiga. Det innebär krav på SD att de skall ta ansvar för det vardagliga, kompromissande riskdagsarbetet. Kanske är det bästa sättet att verka för en liberal, öppen, tolerant och humanistisk samhällsordning - mot konservatism, slutenhet och storvulen nationalism?

För att travestera biskop Brask: Härtill är vi kanske nödda och tvungna!