Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

”Hjälp på plats”

Många ensamkommande barn och ungdomar har lockats till Sverige av vår signalpolitik. Hur kan vi hjälpa dem som nu ska utvisas?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Allt fler röster höjs för att alla de ensamkommande barn och unga som nu får avslag på sin asylansökan trots allt ska få stanna i Sverige. Ett upprop som publicerades i Aftonbladet på måndagen avslutades med ett krav på att alla ensamkommande ges uppehållstillstånd.

Rapporter om självmord och självmordsförsök pekar på hur förtvivlad situationen är för en del av de tonåringar eller unga vuxna som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv. Men amnesti kan inte vara vägen framåt. Sådant sänder signalen att om man väl lyckas ta sig till Sverige så får man alltid stanna, på ett eller annat sätt, vad reglerna än säger. Precis det där som vi på olika sätt signalerade fram till förra hösten och som skapade en helt ohållbar situation.

Men just på grund av signalerna som lockade hit så många ensamkommande, har Sverige ett särskilt ansvar för dessa pojkar och unga män.

Många som har fått nej till uppehållstillstånd ska nu utvisas till Afghanistan. Det är ett land i krig och kaos, men också ett land där den svenska närvaron är stark. Här finns biståndsarbetare, kontakter och nätverk. Och inte minst rejält med svenska biståndsmedel.

En del ensamkommande har familjer att återvända till, men inte alla. Nog kunde en del av biståndspengarna användas till att i samarbete med lämpliga partners bygga upp institutioner där återvändande ungdomar kunde erbjudas husrum, utbildning och något slags grundtrygghet.

Sveriges migrationspolitik kommer även framgent behöva vara restriktiv. Det betyder att vi behöver kavla upp ärmarna och jobba hårdare för att hjälpa människor på andra sätt. Detta är ett sätt.