Det går inte att kämpa emot. Krönikan får handla om politik igen - Annie Lööf och den ännu tämligen okände Axel Josefson, Göteborg. Men vi börjar långt bort, i dubbel bemärkelse, i riksdagshuset i Stockholm. Där har egentligen ingenting hänt. Partierna har inte flyttat sig och positionerna är fortsatt låsta.
Ett annat sätt att se på veckan som gick är att det faktiskt hänt en hel del. Centerledaren Annie Lööf har tvingats att inse det som alla andra har förutsett. Hennes sonderingsuppdrag var omöjligt. Hon kan ha trott att Ulf Kristerssons misslyckande tidigare berodde på oförmåga eller bristande vilja. Hon kan, mot allt förnuft, ha trott att hon skulle ha en sorts magisk förmåga att få andra partiledare att frångå rimliga positioner.
Eller så ville hon visa partiet och väljarna att hon verkligen har kört alla alternativ i botten. Ensam, i motvind och mot alla odds, har hon kämpat för att åstadkomma en förnuftig samling i mitten, för att hindra ondskan, V och SD, från att få parlamentariskt inflytande. Därmed skulle det kunna vara fritt fram för Centern att göra på riksplanet vad Center gjort i 64 kommuner i landet - samarbeta med Socialdemokraterna. Det förefaller i dagsläget mer troligt än att hon skulle överge sitt motstånd mot att ge SD något som helst inflytande.
Annie Lööf gick in i sitt sonderingsuppdrag med ambitionen att med sakfrågors hjälp ta landet ur det politiska dödläget, trots att Stefan Löfven hela tiden sagt: Först regering, sedan sakfrågor. På pressträffen efter att hon gett upp sonderingarna räknade Annie Lööf upp alla sakfrågeområden som diskuterats med alla partiledare (utom Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson) och som hon menar tarvar reformer. Det var skatter, bostäder, arbetsrätt, trygghet, vård, klimat och försvar. I några frågor kunde hon konstatera att det finns en samsyn mellan S och C och i andra frågor är åsiktsskillnaderna stora mellan Alliansen och de rödgröna.
Men det var när hon prövade regeringsalternativen som hon gick på pumpen. Hennes kombinationer var:
– Alliansen + S, det alternativ om vilket Stefan Löfven har sagt: "glöm det".
– Alliansen + MP, vilket MP fullt begripligt har avvisat. MP står mycket närmre Socialdemokraterna än Alliansen. Alternativet ger för få mandat och därmed skulle man behöva tolereras av S. Se ovan: "Glöm det".
– En smal mittenregering med C och L. Det alternativet skulle bara vara marginellt starkare än Ola Ullstens historiskt svaga ministär och gör precis det man kritiserade Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor för, det splittrar Alliansen.
Annie Lööf hade gjort fruktlösa försök att få de andra partiledarna att se ljuset. När hon misslyckades fann Annie Lööf att det inte var meningsfullt att fortsätta sonderingen och bollade över frågan till talmannen. Skulden för sitt misslyckande la hon på Stefan Löfven och Ulf Kristersson som "bara röstar ja till sig själva". De blockerar och säger nej.
Annie Lööfs resonemang håller emellertid inte. Det är hon och Liberalerna som gick till val på två oförenliga löften: att hålla bort SD från inflytande och att bilda en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister. Och det är C och L som röstat nej till två statsministerkandidater.
Stefan Löfvens och Ulf Kristerssons nej till en "bred samarbetslösning" över blockgränserna är givetvis inte en prestigefråga, vilket antytts, utan ett rimligt parlamentariskt resonemang från ledarna för riksdagens två största partier.
När talmannen i fredags aviserade att han tänker föreslå riksdagen att utse Stefan Löfven till statsminister och att en statsministeromröstning kan komma att äga rum den 5 december, var han tydlig med att det brådskar:
– Stämningen i nationen ger vid handen att vi behöver arbeta snabbt och effektivt men ändå med eftertanke, sa Norlén. Tempo och tydliga gränser är nödvändiga.
Annie Lööf må ha lämnat tillbaka sonderingsuppdraget till talmannen som i sin tur passat över till Stefan Löfven, men i verkligheten ligger bollen hos Björklund och Lööf. De måste välja väg! Socialdemokraterna eller Alliansen. Löfven eller Kristersson. Och hur de än väljer så bryter de ett av två vallöften. Den situationen har de satt sig i själva. För det bär de själva skulden - inte Stefan Löfven och inte Ulf Kristersson!
Nu kommer Liberalerna och Centern att hålla interna möten för att bestämma vilka mandat som partiledarna har i de fortsatta förhandlingarna om regeringsmakten och om hur man skall ställa sig i statsministeromröstningen.
Om Stefan Löfven röstas ner så är vi ett steg närmare ett extraval, som ingen vill ha - möjligtvis med undantag för SD. Centern kan nog klara sig hyggligt med en stark kassa och väljare som står bakom sin ledares SD-löfte. Värre är det för L som går dåligt i alla opinionsundersökningar. I Inizios ligger de och MP under riksdagsspärren.
– Jag har varit medlem i Folkpartiet och Liberalerna sedan 1938 men nu får det vara nog. Nu går jag ur partiet, sa en äldre vän.
Det sammanfattar nog, tyvärr, vad många liberala väljare känner.
Det bästa man kan säga är att vi lever i spännande politiska tider. Och att nästan vad som helst kan hända - eller inget.
Närmre oss, i Börshuset i Göteborg, har "nästan vad som helst" redan hänt. Vem kunde ana att Allianspartierna skulle liera sig med V, Fi och MP. Men det är exakt vad de gjorde och resultatet av den historiskt märkliga kombinationen blev att Alliansen i torsdags tog över makten i Göteborg, efter 24 års socialdemokratiskt styre. Ordförande i kommunstyrelsen blev moderaternas Axel Josefson. Kommunfullmäktige röstade också igenom Alliansens budget. I gengäld har de rödgrönrosa fått ett antal viktiga poster i presidier i nämnder och bolag, medan de två största partierna Socialdemokraterna och Demokraterna hamnat i kylan.
Antingen är lösningen genial eller, om inte dess motsats, så i varje fall udda. Dels är det svårt att tro att Socialdemokraterna och Demokraterna accepterar att vara marginaliserade i fyra år. Dels förefaller alliansen mellan Alliansen och V+MP+Fi var minst sagt svårmanövrerad. Allianspartierna har ju i sak mycket mer gemensamt med S och D än med vänsterflankspartierna.
Sannolikt kommer den osannolika samverkan inte vara tiden ut. Troligen kommer nya konstellationer att uppstå. Men den osannolika "alliansen" har under alla omständigheter tänkt originellt och konstruktivt. Men vi är nog många alliansväljare som hellre skulle se ett samarbete "lite närmre mitten".
Till skillnad från vår nation har Göteborg emellertid nu en "regering". Och ett är säkert: Såväl nationellt som lokalt har det politiska landskapet förändrats och vi behöver alla nya kartor och kompasser. I riksdagen tycks den insikten inte ha uppstått. Man arbetar med gårdagens logik och gränser. Det kommer att behöva omprövas - snarare nu än sedan!
PS: I förra söndagens krönika hävdade jag att det var klokt att lägga ner jubileumssatsningen Rain Gothenburg, vilket vi också berättat om på nyhetsplats. Bakgrunden är att Göteborg & Co hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att banta budgeten för jubileumsåret. Göteborg & Co:s ordförande var också av uppfattningen att regnsatsningen fått strykas. Men så är inte fallet. Satsningen sorterar under förvaltningen Kretslopp och vatten och handlar framför allt om hur man på ett smart och effektivt skall ta hand om de ökande regnmängderna. Det är bra. Bara vi slipper att älska vatten från ovan.