Har det svenska folket någonsin varit så splittrade i sin syn på framtiden som nu? Svaret på den frågan rymmer en hel del huvudbry för de av våra politiker som hoppas på ett lyckosamt valresultat nästa höst. Många erfarenheter pekar på att det politiska alternativ som bäst lyckas formulera en känsla och framtidsvision som slår an hos väljarna kommer vara det som får deras förtroende när valsedeln läggs i urnan.
För att lyckas med det gäller det att stå fast förankrad i den vardag och den bild av Sverige som folk känner igen sig i.Att brista ut i glädjeyra över att den svenska ekonomin går som tåget när folk är oroliga för den, eller något annat, kommer uppfattas som ett politiskt alternativ som tappat verklighetsförankringen. Och vem vill rösta på en politiker som inte har koll på läget?
Men motsatsen gäller också. En opposition riskerar lätt att framstå som gnällspikar och dysterkvistar som inte har något vettigt att säga om de framför en kritik som inte bottnar hos folk med en ljusare framtidstro.
I det här gränslandet uppstår då den stora frågan. Hur ser vi på Sverige idag?
Optimisten konstaterar att tillväxten i ekonomin är stark. Ökningen av BNP ser ut att landa på ungefär tre procent i år. Samtidigt visar statistiken att arbetslösheten sjunker och att sysselsättningen ökar. Den svenska ekonomin befinner sig i en högkonjunktur med allt vad det innebär. En positivt lagd finansminister kan slå sig för bröstet.
Men bilden kan kompliceras. Ekonomin växer, men en dystert lagd person skulle påpeka att den är dopad av offentliga satsningar på flyktingmottagandet som blåser upp den traditionella BNP-tillväxten. Tittar vi istället på tillväxten räknat per capita blir siffrorna betydligt mer modesta.
Samtidigt ser vi att den stora gruppen nyanlända ännu inte kommit in i arbetslöshetsstatistiken. De flesta av dessa har en låg utbildningsnivå, och det kommer göra krocken med den svenska arbetsmarknaden hård och brutal.Där är det nämligen personer med en helt annan kompetens- och utbildningsnivå som efterfrågas. En nivå som svårligen uppnås efter ett par år i svensk skola eller SFI-undervisning. Och då ser framtiden plötsligt mer problematisk ut. Vi kan med fog tala om massarbetslöshet i dessa grupper.
Till detta kan andra problem läggas. Det handlar om bostadsbristen och en asylpolitik och ett flyktingmottagande som alltmer ser ut att ha tappat fotfästet och markkontakten. I spåren av den ser vi ett parallellt skuggsamhälle växa fram med folk som hamnar i en social utslagning med allt vad det innebär av utnyttjande och en kriminalitet som tar sig allt grövre uttryck ju längre tiden går.
I korten ligger ett alltmer segregerat Sverige. Ett samhälle där grindvaktssamhällen,gated communities,snart blir ett säljargument för bostadsmäklarna. I det korta perspektivet har nog optimisten rätt, men över en längre tidshorisont talar mycket för att pessimistens syn på läget kommer slå igenom. Frågan är vilket tidsperspektiv det är som kommer styra väljarna i höst?
