I ett antal decennier har det funnits en tendens att förvandla politiken till marknadsföring. Budskapet tunnas ut och anpassas till breda väljargrupper. De politiska toppföreträdarna förväntas inte sällan representera olika grupper genom sin könstillhörighet, ungdom eller etniska bakgrund, inte genom kompetens, erfarenheter och värderingar. Resultatet är ofta en urvattnad likriktning med svagt innehåll.
Politiken har på gott och ont blivit mer av en marknadsplats där produkter ska paketeras och skruvas för att passa rätt målgrupp. Orsakerna är komplexa. Väljarna har blivit rörligare. Den politiska identiteten mer flytande. Partierna har inte samma förankring i en bred medlemsbas längre. Toppstyret har stärkts. Att medierna blivit den centrala kommunikationsarenan spelar också stor roll.
Men när kommersiell logik appliceras på verksamheter utanför näringslivet som inte har tydligt mätbara resultat – utöver röst-, vinst- eller poängmaximering – blir resultatet ofta att bilden av verksamheten blir viktigare än vad man faktiskt åstadkommer. Problemet drabbar de flesta professioner men har inget med riktig liberalism att göra. Att värna marknadsekonomin handlar också om att sätta gränser för den.
Politik är en egen sfär. Att anpassa sig till motståndaren, så kallad triangulering, var en tid högsta visdom. Men det är nu tio år sedan Moderaternas tidigare kommunikationschef, Per Schlingmann, ansågs då vara en politisk guru. Men motreaktionen har kommit med besked. Allt fler väljare söker sig idag till kandidater som uppfattas stå för något. Människor som vågar vara obekväma och bottnar i sig själva och ett sammanhang.
En sådan är Uddevallapolitikern Henrik Sundström, advokat och före detta kommunalråd som varit ordförande för Bohusmoderaterna. Med plats nummer 25 på Moderaternas EU-lista hade hans chanser varit små om det inte varit för Internet och sociala medier där han lyckats driva en tämligen stark personvalskampanj.
Sundström kallar sig själv ”frihetligt konservativ”. Han är på många sätt en klassisk liberal eller liberalkonservativ. Som jurist är hans utgångspunkt att staten är till för medborgarna. Inte tvärt om. Politiken ska inte ”lägga livet till rätta” för vanliga medborgare. Han motsätter sig att ge EU ökad makt över värderings- och sociala frågor, just för att de är viktigare för många människor än handelsregleringar. Den inre marknaden skapar inte samma typ av skarpa konflikter som överstatlighet i konkret politiska frågor skulle göra.
Sundström är för en restriktiv migrationspolitik, ett starkt yttre gränsskydd för EU och kritisk till Euron. Men inte minst har han engagerat sig för att värna yttrandefriheten på nätet, en helt central frihet i en demokrati som idag är satt under starkt tryck i Bryssel. Sundström är en skarp kritiker av EU:s copyrightdirektiv som han menar främst syftar till att bevara maktstrukturer på informationsområdet.
Ändå är Sundström på intet sätt någon testuggande nyliberal. Han är något så pass ovanligt som en resonerande politiker som kan formulera sig i tal och skrift i komplicerade frågor, utan hjälp från någon kommunikationsavdelning.
Har han då någon chans? Samtliga av Moderaternas EU-parlamentariker som valdes in 2014 blev personvalda. För att bli invald så räcker det att få fem procent av personkryssen. Den som ändå tänker rösta M bör ta sig en titt på vad Henrik Sundström har att säga.
