Byråkratistyrning framkallar ingen större debattlusta hos en publik. Det är synd, eftersom sättet att styra byråkratin är centralt för hur landet styrs.
Det finns olika sätt. Det hos oss numera klassiska sättet växte fram på 1800-talet, nämligen en regelstyrd hierarki av myndigheter och tjänstemän som agerar efter lagfästa regler som i sin tur bestäms av lagstiftaren. I denna modell styrs förvaltningen genom processregler: om X föreligger, ska den ansvariga tjänstemannen göra Y. Vad sedan Y leder till, omfattas inte av regler, utan reglerna avser endast förvaltningens handlande givet vissa omständigheter. Förvaltningen reagerar på input och bryr sig inte så mycket om outcome, alltså resultatet av sitt handlande. Detta sätt att styra byråkratin kallas den Weberianska byråkratimodellen.
Problemet med denna byråkratistyrningsmodell är att den inte bryr sig om outcome: byråkratin reagerar som en automat på vissa föreliggande omständigheter. Blir resultatet av någon anledning inte bra, ligger felet i reglerna, alltså i anvisningarna för hur förvaltningen ska agera. Tjänstemannen har bara ansvar för att följa reglerna, inte för resultatet av sitt handlande.
Därför finns numera ganska många andra byråkratistyrningsmodeller. Ett exempel är målstyrning, där byråkratin av politiken får mål som det sedan är upp till byråkratin att nå. Det operativa, vägen till målet, läggs alltså i byråkratins egna händer. Ett annat exempel är kunskapsstyrning, där både utsättande av mål och sättet att nå målen läggs i experters händer: politiken ger bara en bred ram för byråkratins verksamhet.
Problemet med dessa alternativ till den Weberianska modellen är att byråkratin i ganska stor utsträckning blir sin egen herre. Inom en vid ram kan byråkratin göra som den tycker är lämpligt. Detta leder förvisso till flexibilitet och till att outcomes står i centrum för verksamheten, men hur ska man utkräva ansvar?
Vem är ansvarig när en myndighet satsat på fel mål? Vem bär skulden när sättet att nå målet varit olämpligt? Eftersom det per definition inte finns någon regel som styr byråkratin när den fått makt att själv sätta sina mål, eller att själv välja medel för att uppnå av politiken utsatta mål, finns heller inga regelbrott, utan bara olycksfall i arbetet. Ansvaret försvinner.
Med tanke på att byråkratin har makt att beordra och att sanktionera, är det inte säkert att detta är särskilt lyckat. Makt måste kunna kontrolleras i detalj, men vid icke-Weberianska byråkratistyrningsmodeller kan makten bara kontrolleras genom en ganska oprecis politisk process.
Frågan är alltså grundläggande: föredrar vi en oflexibel byråkrati som arbetar enligt processregler, eller är vi mera angelägna om att utfallet av byråkratins handlande blir tilltalande inom en ganska vid ram? Vill vi kunna utkräva ansvar, eller är det viktigare att byråkratin flexibelt kan uppnå sina mål, även när dessa mål är satta av byråkratin själv?
Det är en fråga som förtjänar långt mer än en gäspning.
