Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jakob Heidbrink: Heidbrink: Byråkraten som garant för rättsstaten

Gästkolumnen: I rättsstaten ska regler gälla lika för alla.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Byråkrater har inget gott rykte: stela och oflexibla anses de vara, insisterande på regler som inte har med verkligheten att göra – pappersskyfflare, helt enkelt. Men jag vill slå ett slag för våra byråkrater: de utgör rättssamhällets ryggrad. Denna ryggrad ska inte vara alltför vek.

I rättsstaten ska regler gälla lika för alla. Det ska huvudsakligen vara lagstiftaren som sätter reglerna (helt går det inte: lagstiftaren kan inte förutse allt) – byråkraterna verkställer. Byråkrater ska inte sätta egna regler. De ska inte agera lagstiftare.

Men om de inte ska sätta egna regler, är byråkraterna oflexibla. Regeln är som den är: finns inget lagstadgat undantag, ska inget undantag göras. Anvisar reglerna att en viss uppsättning papper ska lämnas innan ett beslut kan fattas, ska dessa papper lämnas: finns inget undantag, ska inget undantag göras. Något "sunt förnuft" eller något utrymme för att laga efter läge finns inte – och ska inte finnas. Bara regler.

Dessutom ska byråkraternas beslut kunna kontrolleras i efterhand. Det som inte finns i akten, finns inte. Det ska finnas protokoll, egenhändig underskrift, dokument. Det kravet existerar inte för att det är så himla roligt med protokoll, egenhändig underskrift och dokument, utan för att allt detta utgör bevisning för att byråkraten hållit sig till reglerna. Utan akt kan en överordnad myndighet eller domstol inte kontrollera vad som skett. Att handla först och dokumentera sedan ska alltså helst inte förekomma.

Allt detta skapar ett stelt system. Reglerna ska följas, beslut dokumenteras. Den som möter byråkratin, kan därför inte förvänta sig att möta människor man kan förhandla med. Hos byråkratin möter man regler, möter man lagstiftarens order om hur den allmänna sfären ska fungera.

Nu är denna beskrivning förstås idealistisk: i verkligheten finns ingen byråkrati som fungerar på det vis som jag nu beskrivit den. Det beror dels på att regler som sagt inte kan förutspå alla i verkliga livet förekommande problem (livet är sjukare än vilken lagstiftarfantasi som helst), dels med att byråkrater är människor, inte automater. I realiteten finns alltså en viss flexibilitet. Den finns dels på myndighetsnivå – när myndigheten givits makt att fylla ut abstrakta lagregler med närmare föreskrifter – och dels hos den individuella byråkraten. Även en byråkrat är ju människa och kan således vara driven av medlidande, maktfullkomlighet, leda eller iver.

Men det borde inte vara så. Varje gång byråkratin är flexibel, behandlas medborgare olika. Den vältaliga medborgaren med högt socialt anseende behandlas mera flexibelt än den fåordiga medborgaren med sociala problem. Rättsstaten blir något litet korrumperad varje gång byråkratin är flexibel: likheten inför lagen – det vill säga, inför byråkratin – blir en chimär.

Nästa gång du, bästa läsare, blir irriterad över en stelbent byråkrat, bör du alltså andas, ta ett steg tillbaka och inse att du har anledning att vara tacksam. Du har just mött den fungerande rättsstaten.