Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jakob Heidbrink: Heidbrink: Brexit bäddar för rejäl svekdebatt

EU-utträdet kommer att ta år och risken finns att det de facto aldrig sker för att det inte går att verkställa rent praktiskt, skriver gästkolumnisten Jakob Heidbrink.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I juni fattades beslutet att Storbritannien skulle lämna EU. Jag beklagar beslutet, som jag tror är skadligt för Storbritannien, men det är inte mitt ärende nu. Mitt ärende är att visa vilken ofantlig uppgift som beslutet lagt i knäet på förvaltningen i London. Uppgiftens storlek innebär att vi inte kommer att kunna skönja de fulla konsekvenserna av beslutet på många år än.

Uppgiften börjar med att Storbritannien och kvarvarande EU måste förhandla om villkoren för utträde, alltså om sättet på vilket EU-administrerade forskningsstöd, förvaltningssamarbeten, utbytesprogram med mera ska fasas ut. Detta regleras av Art. 50 i EU-fördraget. Hur det framtida samarbetet mellan EU och Storbritannien ska se ut, är däremot en skild fråga som hamnar utanför. För förhandlingarna enligt Art. 50 ges en tidsfrist på två år, sedan är utträdet ett faktum oavsett hur långt förhandlingarna kommit. Sker ett sådant plötsligt utträde, upphör alltså alla samarbeten och penningflöden tvärt.

Redan förhandlingarna under Art. 50 är därför krävande. Förhandlingarna måste föras med sammantaget 28 parter, nämligen dels EU:s centrala förvaltning i Bryssel, dels med de olika kvarvarande medlemsstaterna, som samtliga har ett veto och alltså kan låta förhandlingarna stranda. En mot 28: det blir mycket att hålla reda på i London. Det är därför London dröjer med att åberopa sin rätt till utträde enligt Art. 50.

Utöver utträdet kvarstår frågan om de framtida relationerna mellan parterna, alltså ett handelsavtal. Här ser det enklare ut: London har bara en motpart, nämligen EU-förvaltningen i Bryssel. Eftersom EU är ett handelsblock, har EU-förvaltningen hand om medlemsstaternas suveränitet på denna punkt. Det är bara Bryssel som har mandat att förhandla. Samtidigt måste ett eventuellt avtal godkännas av medlemsstaterna. Parallellt med förhandlingarna i Bryssel måste London alltså säkerställa att ingen medlemsstat lägger in ett veto mot det färdiga avtalet. 28 olika förhandlingar igen.

Dagen då Storbritannien lämnar EU – och den dagen infaller alltså senast två år efter det att utträde begärts – upphör alla EU:s handelsavtal med tredje stater (USA, Kina och så vidare) att vara tillämpliga gentemot Storbritannien. Det rör sig om 52 olika avtal. Om inte Storbritannien ska finna sig utanför handelsmurar på dagen för utträde, måste åtminstone de viktigaste av dessa avtal vara på plats senast samtidigt som utträdet ur EU sker.

För allt detta hade Storbritannien i juni 40 tjänstemän: nyanställningar måste ske, och de nya tjänstemännen kommer att sakna erfarenhet. Givet moderna handelsavtals komplexitet och Storbritanniens djupa integration i alla EU-program skulle stora och vana förvaltningar ha mycket svårt att få alla avtal på plats; en liten förvaltning som den i London har enligt min mening ingen chans. EU-utträdet kommer att ta år och risken finns att det de facto aldrig sker för att det inte går att verkställa rent praktiskt. Den politiska reaktionen kommer att vara häftig.

Det är bäddat för alla svekdebatters moder.