Huvudsyftet med Förintelsens minnesdag, som infaller den 27 januari, är att minnas och hedra offren. Samtidigt är det en dag då vi även bör minnas människor som gjorde vad de kunde för att hjälpa judar. Sådana människors handlingar är viktiga att uppmärksamma eftersom de var unika i tider när judar stod inför en likgiltig och fientlig omvärld. Dessutom tjänar de som en moralisk förebild: De gjorde något som var både riskabelt, vågat och som få andra gjorde.
En sådan grupp människor var polska diplomater i Bern. Jechezkiel Besser, Natan Eck, Rosa Kratner och Adolf Thau är namn på judar som överlevde Förintelsen. De återfinns på den så kallade Ładoś-listan, uppkallad efter polacken Aleksander Ładoś, som var vikarierande beskickningschef på den polska legationen i Schweiz huvudstad, Bern.
Under Aleksander Ładoś blev den polska beskickningen i Bern tidigt engagerad i diverse hjälpinsatser åt judar, som antingen lyckats fly till Schweiz eller som var fast i tyskallierade länder. Ładoś utsåg till och med en särskild delegat för judiska frågor, fil dr Julisz Kühl som var kontraktsanställd på delegationen och själv av polsk-judisk härkomst. Kühl såg bland annat till att ekonomiskt stöd från judiska organisationer och föreningar i Schweiz förmedlades till de judiska flyktingarna vars antal så småningom nådde fyratusen.
Men legationen gav inte enbart stöd åt judar i Schweiz. Ładoś möjliggjorde också överföring av pengar från en schweizisk-judisk hjälpkommitté till polska judar som hamnat i Shanghai (som då stod under japansk ockupation) tack vare visum utfärdade av Chiune Sugihara som var japansk konsul i den litauiska staden Kaunas 1939-1940. Allra viktigast var dock hjälpen till polska judar i tyskockuperade Polen. Legationen samverkade med Internationella Röda Korset kring leveranser av bistånd men organiserade också egna sändningar av paket samt vaccin mot tyfoidfeber.
På beskickningen visste man att situationen för judarna under tysk kontroll var erbarmlig och snart nåddes man av gruvliga rapporter om massmord och tömningar av getton. Ładoś använde legationens kommunikationskanaler för att förmedla denna information till polska beskickningar i både Nord- och Sydamerika.
Under 1942 förstod såväl Ładoś som hans medarbetare på legationen och judiska företrädare som man samarbetade med att det judiska folket stod inför systematisk utrotning. När den insikten sjunkit in bestämde man sig för att intensifiera hjälpinsatserna. En metod blev att utfärda pass, men inte polska pass eftersom de inte erkändes av tyskarna. Däremot visste man att tyskarna de facto accepterade exempelvis nord- eller sydamerikanska pass.
Judar som var fast i getton men som kunde uppvisa ett utländskt pass som tyskarna godtog levde en någorlunda fredad tillvaro i jämförelse med övrig judisk befolkning. Hos tyskarna uppkom också idén att judar med giltiga utländska pass kunde placeras i särskilda interneringsläger och bytas ut mot tyska medborgare som internerats i fiendeländer. Tanken att sydamerikanska pass kunde användas för att skydda polska judar omvandlades till en operation av stora mått på den polska legationen i Bern.
Det var en aktion som man verkställde i samarbete med Abraham Silberschein (företrädare för en judisk hjälpkommitté) och Chaim Eiss (företrädare för den sionistiska rörelsen Agudat Yisrael). Man vände sig till sydamerikanska konsulat och köpte blanka passhandlingar, exempelvis från Paraguay, Honduras, Costa Rica, Bolivia och Peru. Pengar till inköpen och vanliga konsulära avgifter kom dels från amerikansk-judiska organisationer, dels från organisationer som representerades av Silberschein och Eiss.
Överföringar från USA kunde ske tack vare den polska exilregeringen i London, som stödde Ładoś-gruppens passaktion. De köpta dokumenten fylldes i antingen av konsul Stefan Ryniewicz, vicekonsul Konstanty Rokicki eller Julisz Kühl och kopior sändes därefter med post till ockuperade Polen. Med tanke på att aktionen med de förfalskade passen kom igång ordentligt först under 1943 var merparten av adressaterna redan mördade av tyskarna. Men det kunde ingen på den polska legationen i Bern veta med säkerhet. Pass skickades också till tyska och nederländska judar. Uppskattningsvis utfärdade den polska legationen i Bern mellan 4 000 och 5 000 falska pass.
Trots att schweiziska myndigheter förstod att det pågick illegal verksamhet med pass så såg man genom fingrarna. Polska historiker har tillsammans med forskare och experter från bland annat Israel, USA och Nederländerna upprättat den första utgåvan av Ładoś-listan och den innehåller över 3 000 namn. Av dessa överlevde nästan 800 kriget. Den polska Bern-legationens hjälpinsatser åt judar under Förintelsen har börjat uppmärksammas först på senare år, bland annat tack vare Polens ambassadör i Schweiz, fil dr Jakob Kumoch.
Det är sannerligen en remarkabel historia om medmänsklighet, vilja och uppfinningsrikedom som borde nå så många som möjligt. Hitintills har enbart Konstanty Rokicki postumt tilldelats Yad Vashems medalj Rättfärdig bland folken (delas ut till människor som räddade judar under Förintelsen).
Processen för att även Aleksander Ładoś ska förlänas utmärkelsen är igång. Han och hans medarbetare förtjänar ett djupt och brett erkännande för sina insatser; ett erkännande som står över dagspolitik eller eventuella historiepolitiska schismer. På så vis hedrar man också människorna som de räddade.
