Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förfall. I Vasaparken ledde dialogverksamheten till en scen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Heden riskerar att bli som Vasaparken

Centrala Göteborgs utveckling hämmas av ständiga dialogprocesser, skriver gästkrönikören Jan Jörnmark.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nu i vinter pågår återigen en ”dialog” om Heden och i förra veckan blev det möjligt att ta del av de resultat som kommit fram så här långt. När man läser igenom synpunkterna inser man att sannolikheten för att Heden kommer att bebyggas de närmaste decennierna nu snabbt går mot noll.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mötena med allmänheten har resulterat i tydliga ställningstaganden mot bostäder. De flesta anser att ”man kan bygga någon annanstans”, vilket summeras av den person som undrade varför man ska bygga på Heden när man kan ”vandra i obruten skog från Örgryte till Östersjön”. Eventuellt skulle det kunna vara acceptabelt med någon form av åldringsboende, men i övrigt kretsar förslagen mest om att utveckla parker, grönska, caféer, picnic-platser och teaterscener. 

Förslagen låter trevliga men stöter direkt på grundläggande problem. Det är svårt att förena busshållplatsen, p-rutorna och bollplanerna med en picnic-park, som dessutom skulle bli granne med Trädgårdsföreningen. En annan svaghet med allaktivitetstankarna sammanfattades av en dialogdeltagare: ”Jag bor vid Heden och ser inte något samband mellan bostäder och folkliv på Heden. Det finns inget för mig där. Det är otryggt. Inga samlingspunkter. Det är svårt för mig att ta mig dit. Det finns människor som bor vid Heden nu men vi vill inte vara där.”

Precis så är det. Det finns inget som drar till Heden så länge ingen bor där och vill man hitta facit för hur den framtida ”Kulturheden” kommer att se ut ska man leta sig upp till Vasaparken. Där utvecklade en liknande dialogverksamhet sandlådan till en teaterscen för snart tio år sedan. En ensam lampa lyser fortfarande upp den igenspikade och nedgraffade träytan med en spöklik stjärna. 

I Göteborg går ju de flesta processer ständigt i repris och om man vore elak skulle man kunna påminna om att vinterns händelser är en blåkopia av det som hände för tolv år sedan när Göran Johansson bjöd in medborgarna till en ”unik dialog, aldrig tidigare har ett stadsbyggnadsprojekt fått det här upplägget”. Läser man sedan igenom synpunkterna från den gamla Hedendialogen är de exakt identiska med de som förs fram idag.

Men det finns en grupp som flyttat fram sina positioner sedan dess. Handbolls- och fotbollscuperna har växt till verkliga maktfaktorer och när man tittar på det som hänt sedan det senaste decenniet inser man dessutom att påståendet att ”inget händer med Heden” är helt felaktigt. Tvärtom har den gamla grusplanen byggts om på ett grundläggande sätt de sista tio åren. När den inre stans trafiknät anpassades till skyttelbussar häromåret byggdes dessutom hela Heden om på ett genomgripande sätt. 

Vilka som kunde påverka den nya arkitekturen var självklart, för i den gamla dialogomgångens ostrukturerade tyckande fanns det ett lysande undantag. Gothia cup generalen Dennis Andersson skrev våren 2006 en debattartikel om hur han ville utforma den framtida Heden. Hans vision bestod av en yta som dominerades av konstgräsplaner men där det också byggts om olika hörn för utomhusgym, streetbasket och bandy. En särskild grusyta skulle behållas för cirkusar och loppmarknader. Ytmässigt är hans dröm idag infriad till mer än häften.

De sista årens ombyggnader har i princip förvandlat en stor del av centrala Göteborg till en permanent yta för bollcuper. De stora investeringarna gör också att det snarast ger ett absurt intryck när bollintressenterna menar att de saknat inflytande över utformningen av Heden. Däremot betyder det självklart att bollklubbarna har ett mycket starkare intresse av att behålla status quo i dagens läge. Alldeles klart skulle något tusental nya invånare kunna börja klaga på både ordningsproblem och bullernivåer under de hektiska sommarveckor som staden fylls med godisätande barn. 

Den gamla ”dialogen” visade att den som är mest intresserad av att kontrollera en process har stora chanser att dominera den. Därför är den fråga som verkligen borde diskuteras hur vi ska undvika att gång efter annan hamna i hopplösa tyckarprocesser som leder till att intresserade minoriteter stoppar det som hade kunnat bli lovande stadsutvecklingsprocesser.