Sopstrejken i Stockholm föranledde intressanta reflektioner i mitt Facebookflöde. Efter att sopåkarnas lön – runt 35.000 i månaden för 29,5 timmars arbete i veckan – blivit allmänt känd började flera av mina välutbildade, men lågavlönade, vänner fundera över ett karriärbyte. ”Undrar vad det krävs för utbildning?”, frågar en docent utan fast anställning en nybliven doktor. Tillsammans kommer de fram till att c-körkort krävs och enas om att det är en hyfsat kort utbildning för en lön, arbetstid och trygghet som få i Sverige kan räkna med, oavsett titel. En gymnasielärare tjänar 34.000 i månaden efter fem års studier, en socialsekreterare har 32.500 i lön efter en utbildning på tre och ett halvt år, en polis kan räkna med 32.500 efter två och ett halvt år på polishögskolan, en sjuksköterska studerar tre år och har 33.800 i månaden.
Jag missunnar inte sopåkarna deras lön, men jag anser att den är oproportionerlig i relation till andra yrkeskategorier som har fysiskt krävande, ibland smutsiga, ibland farliga arbeten. Samtliga uppräknade yrkeskategorier är i dag att betrakta som bristyrken. Hur ska vi kunna motivera människor att låna pengar för att studera till polis, ett både farligt och fysiskt krävande yrke, eller sjuksköterska, likaså tung, farligt och smutsigt, när de kan tjäna mer pengar och arbeta färre timmar som sopåkare?
Varför arbetar vi egentligen? Det omedelbara svaret är att vi arbetar för att vi måste försörja oss, men arbetet fyller också andra funktioner. Arbetet ger människan en identitet, en plats i tillvaron, en mening. Kanske fyller läraryrket, jobbet som socialsekreterare eller polis de behoven bättre än att arbeta som sopåkare? Alain de Botton har skrivit en bok som handlar om arbetets lust och leda. ”Vårt arbete kommer åtminstone ha avlett våra tankar”, skriver han, ”det kommer att ha skapat en perfekt bubbla i vilken vi kan hysa förhoppningar om fulländning, det kommer att ha fokuserat våra omätliga kval på några få, relativt blygsamma och uppnåbara mål, det kommer att ha gett oss en känsla av kontroll, det kommer att ha gjort oss trötta och gett oss mat för dagen”. Så kan man formulera idén om vad som är meningen med att arbeta. Det är bara det att det känns som om de Botton befinner sig i alla fall trettio år bakåt i tiden. Det tillstånd han beskriver – arbetet som en trygg punkt i tillvaron, som en förutsägbarhet är långt ifrån självklart i dag.
Prekariatet är ett sociologiskt begrepp som myntades i 60-talets Frankrike och avser dem som lever under prekära arbetsförhållanden, alltså dem som har atypiska anställningsförhållanden. Det handlar om vikariat, tidsbegränsade anställningar, projekt. Prekariatet växer, inte minst på grund av myten att den postmoderna människan är en äventyrlig och rörlig typ som inte vill binda sig, varken vid en arbetsplats eller en bostadsort. Mina välutbildade vänner som överväger möjligheten att ta c-körkort motbevisar den postmoderna missuppfattningen av människans vilja och behov. De saknar inte äventyr eller spänning, nej, de längtar efter något annat: Trygghet och anständiga arbetsvillkor.
