USA är ett kluvet land: ganska exakt hälften av de som röstade i presidentvalet höll på Hillary Clinton och den andra hälften valde Donald Trump. Hillaryanhängarna tycks ha stora svårigheter att hantera förlusten.
Sorglustiga rapporter om inställda tentor på amerikanska universitet, tysta minuter, hysterisk sorg och mindre lustiga berättelser om våld och upplopp har nått oss sedan valresultatet blev känt. Den politiska splittringen drabbar också människor på ett personligt plan – NY Times beskriver i artikeln ”Political Divide Splits Relationships – and Thanksgiving, Too” hur besvikna, bestörta och upprörda demokrater bryter med släkt och vänner som befinner sig på fel sida.
Matthew Horne berättar att han ställt in julfirandet med familjen i Texas – de röstade nämligen på Trump. Nancy Sudin, övertygad demokrat, vägrade att fira Thanksgiving med sin mamma och bror eftersom de röstat rött. Ruth och hennes blivande make flyttade hela bröllopet till Italien för att slippa trumpistisk släkt på sin stora dag.
Dennis Prager funderar i Townhall på fenomenet – varför är demokraterna så snarstuckna? Varför tar de allt så personligt? Hur kan en son offra sina föräldrar, en dotter bryta med sin familj med hänvisning till politisk oenighet? Han listar några tänkbara förklaringar i den lätt ironiska texten ”10 reasons Left-Winger cut Trump Voters From Their Lives”. Demokraterna, menar Prager, är känslobaserade och oemottagliga för rationella argument: allt handlar om känslor och det känns enormt mycket. De aspirerar på att rädda världen och betraktar alla som inte delar deras problemformulering som "onda”.
Avståndstagandet är ensidigt – det är Hillaryanhängarna som tar avstånd från Trumpväljarna. Prager menar att högermänniskor ser på sina politiska motståndare på ett annat sätt än vänstern – medan vänstern betraktar högern som ”ond”, anser högern att vänstermänniskor helt enkelt har fel. Det är en analys som har bäring i vårt politiska klimat också: vid en middag förra helgen med en handfull vänner som ligger nära mig ideologiskt avlöste berättelserna om vänner som tagit avstånd, uteblivna inbjudningar till mingel och fester, kollegor som brutit med varandra. Att befinna sig en smula till höger om mitten i frågor som rör migration och integration är, av allt att döma, förenat med stor fara för att hamna i social död.
Vänstermänniskor, i Sverige liksom i USA, är så övertygade om sin egen förträfflighet och godhet att de vägrar att befatta sig med den ondskefulla högern. Eller, tänker jag, kanske är det precis tvärtom? Kanske är de självutnämnda moraliskt rättfärdiga i själva verket så osäkra på den egna analysen att de inte vågar riskera att få den ifrågasatt – i synnerhet inte av någon de tycker om och respekterar, som en vän, en syster eller en mor? Oavsett vilket så ökar de politiska spänningarna på ett oroande sätt i Sverige. På något sätt måste meningsmotståndare finna ett sätt att mötas – både i det offentliga och privat. En bra början vore att sluta upp med att dela in människor i ”onda” respektive ”goda”. Kanske kan vi nöja oss med att konstatera att vi har olika uppfattningar?
