Heberlein: Offrets förmåga att få något gjort

Offerskapets konnotation av oskyldigt lidande ger, paradoxalt nog, offret ett övertag. Det oskyldiga lidandet väcker dåligt samvete hos andra, skriver gästkolumnisten Ann Heberlein.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

En minimidefinition av ordet makt är att det innebär förmågan att få något att hända, alltså att åstadkomma social förändring i stor eller liten skala. Max Weber beskriver i "Makt och byråkrati" makt som ”en eller flera människors möjlighet att genomdriva sin vilja i det sociala umgänget, och detta även om andra deltagare i det kollektiva livet skulle göra motstånd”.

Det finns anledning att reflektera över vad makt innebär – och vem som har makt. Vem har förmåga att ”få något att hända” i Sverige i dag? Vem äger makten – och vem är maktlös? Svaret är inte givet. Den gängse maktanalysen gör gällande att olika minoritetsgrupper tillhör de maktlösa, och att majoritetssamhällets normer och värderingar styr.

ANNONS

Jag tror att vi behöver skaffa oss en ny maktanalys. Statsvetaren Robert A Dahl menar i "Who Governs?" att ett modernt samhälle består av en rad intressegrupper. Också minoritetsgrupper som, skriver Dahl, i mångt och mycket är maktlösa, har medel och former för att påverka och genomdriva sin vilja när deras grundläggande intressen är hotade. Jag skulle vilja påstå att dessa minoritetsgrupper utvecklat och förfinat sina strategier för att få saker att hända en hel del sedan Dahl skrev sin bok år 1961. Minoritetsgrupperna har förstått att de äger ett alldeles speciellt kapital genom sitt autentiska eller inbillade offerskap.

Offerskapets konnotation av oskyldigt lidande ger, paradoxalt nog, offret ett övertag. Det oskyldiga lidandet väcker dåligt samvete hos andra. Rätt använt kan statusen av att vara ett offer ge fördelar, skriver psykologen Sharon Lamb i "The Trouble with Blame". Den största vinsten offerstatusen ger är befrielsen från ansvar. Ett offer är någon som kan kräva omsorg, sympati, hänsyn och särskilda förmåner. Det är synd om offer, och därför kan de inte avkrävas ansvar. Här finns offerskapets potential till makt – och det har flera inhemska minoritetsgrupper förstått.

Grupper som exempelvis Afrosvenskarna har flera gånger lyckats stoppa debatter och kulturevenemang med hänvisning till sitt historiska offerskap. Religiösa grupperingar har tvingat fram separata badtider för män och kvinnor, bönerum på skolor och arbetsplatser – alltså särskilda förmåner. Ett färskt exempel är den unga hijabaktivisten som nekades arbete på SAS eftersom hennes slöja bryter mot flygbolagets dresscode. Diskussionen som följt har antagit rent surrealistiska toner där det bland annat hävdats att SAS ”slöjförbud” är ett hot mot integrationen och förhindrar muslimska kvinnor från att arbeta och försörja sig själv.

ANNONS

Det är en klassisk halmgubbe. Ta av dig slöjan så kan du arbeta på SAS. SAS struntar i vilken gud du tror på – de bryr sig om sin uniform och värnar neutraliteten. Fast just det där är det ingen som säger – den muslimska kvinnan som har valt att bära slöja betraktas av diffusa skäl som "marginaliserad” och ”maktlös”. En person som förmått nästan varenda ledarsida i landet att skriva om just henne och hennes problem är knappast maktlös. Det är en person med förmåga att få saker att hända.

ANNONS