Emigration, av Geskel Saloman.
Emigration, av Geskel Saloman.

Hatet mot judar är symptom på ett större problem

Judarna i Sverige är just nu kanariefågeln i gruvan, de utgör lackmustestet på huruvida Sverige kan fungera som multikulturellt land.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

På konstmuseet i Göteborg i närheten av de Fürstenbergska samlingarna hänger en magnifik tavla. Den föreställer en familj med häst och vagn som hoppfullt blickar ut över Göteborg. ”Emigration” är tavlans namn. Det ser ut som familjen vandrat söderifrån.

Geskel Saloman, tavlans konstnär, var invandrare från Danmark. Född i Tönder, på gränsen till Tyskland, flyttande han 1850 till Göteborg där han grundade en privat tecknings- och målarskola.

I ”Emigration” hade Saloman gestaltat utvandring i en tid när fler sökte sig från, snarare än till Sverige. Men några judar tog sig upp till det främmande landet i norr. Under denna tid skrevs judarnas första kapitel i svensk historia. Kapitlet som skrivs nu kommer för eftervärlden inte vara muntert att läsa. På svenska torg skanderas att ”judarna ska skjutas” och brandbomber har kastats mot synagogan i Göteborg.

ANNONS

Jag vill uppehålla mig vid den händelsen. Det finns nämligen en djupt tragisk symbolik i det som skedde, utöver det uppenbara, att ungdomar i församlingshuset fick fly i panik undan attacken. Byggnaden är den första i Göteborg som hade ett genuint främmande och uppseendeväckande bildspråk. Det var den första byggnaden, för sin tid, som symboliserade närvaron av en ickekristen minoritet i staden.

Denna göteborgsminoritet angrips nu av personer från den senast anlända ickekristna minoriteten. Av de två som anhölls för attacken mot synagogan kom en från Syrien och en från Palestina. En av dessa är släppt men fortfarande skäligen misstänkt. De kom både de senaste åren till Sverige och tillhör alltså våra senast nyanlända. Det första avtryck de lämnar i Sverige är av våld och skräck. Låt oss i skarp kontrast minnas en av de första invandrarna till Sverige.

Den förste juden i Sverige som slapp konvertera, Aron Isaac, kom till Sverige 1774. I ett brev till kungen författat 1775 skrev han att syftet med invandringen motiverades av att: ”härstädes winna mitt bröd" och idka sin ”förwärfwade kunskap". Isaac konstaterade att judar "icke äga någon fri Religiös öfning" i Sverige, men att konungen, i all sin mildhet, nog kunde se att även andra nationer, såsom den judiska, "här i riket förtjena sitt bröd". Det kunde de med besked.

ANNONS

Judarna i just Göteborg var stadens första ickekristna minoritet. Trots församlingens ringa storlek, några hundra medlemmar, gjorde de avtryck i staden. Det gick så långt att staden kallades ”Judeborg”. Överallt i kulturlivet, bland företagen och inte minst inom politiken syntes de.

På 1870-talet var tolv av sjuttio medlemmar av fullmäktige församlingsmedlemmar. Trots att de utgjorde blott någon procentandel av stadens befolkning. Fürstenbergarna var konstmecenater. Gumperts startade en berömd bokhandel. David Bonnier grundade tidningen i vilken denna artikel ryms. Magnusfamiljen grundade Sveriges första sparbank. Något så urgöteborgskt som göteborgsvitsen var juden Aron Jonas, efter vilken en stig i Kungsparken är uppkallad, stora gärning och förtjänst.

Församlingsmedlemmarna kunde vara rätt speciella. På 1840-talet hade man strukit böner om "återvändandet till Palestina" från gudstjänster. Fredric Bedoire skrev i boken ”Ett judiskt Europa”, om judarna i Göteborg att: "Som i Paris, överförde de judiska företagarna profetian om det nya Jerusalem till den egna staden. Sin synagoga i Göteborg kallade de templet, Sverige var deras förlovade land”. För de invandrade göteborgsjudarna var Sverige inte något temporärt, en plats man valde i väntan på något annat, för många var Sverige ändstationen.

Judarna i Göteborg gjorde allt för att ge tillbaka något till det land som skänkt dem en fristad undan kontinentens oreda och ständiga antisemitism. Sverige var inte alltid välkomnande, rasismen lurade i vassen, men i Göteborg fann judarna att de kunde bli en del av samhällslivet. Göteborgsjudarna har, med råge, gett tillbaka till den stad, och land, som en gång välkomnade dem. De behöver nu något i utbyte. Något mer än solidaritetshandlingar och fördömanden av våld – vilka är viktiga, men alltid otillräckliga. De behöver skydd från ett hot som de inte ensamma kan, eller bör, freda sig emot.

ANNONS

Det är lätt att gå i en kippavandring genom Malmö uppbackad av hundratals andra. Pröva att göra det ensam en sen kväll. När manifestationerna är slut och politikerna åkt hem så är judarna kvar. De ska inte behöva anpassa sina liv och köpa sig sin trygghet. Det är den svenska politikens ansvar. Detta ansvar utsträcker sig till alla som lever och bor i Sverige. Tyvärr uppfylls det inte.

Judarna i Sverige är just nu kanariefågeln i gruvan, de utgör lackmustestet på huruvida Sverige kan fungera som multikulturellt land. För det största hotet mot de svenska judarna är inte de förhatliga nazisterna (ständigt närvarande som de ändå är), det är personer tillhörande andra minoritetsgrupper i landet som invandrat med ett hat mot judar.

Men en sådan verklighetsbild passar inte in i det förhärskande narrativet: Det är inom majoritetsbefolkningen som förtryckaren pekas ut. Detta har vi lärt oss från den svenska samtidens antirasistiska ABC. Verkligheten är dock annorlunda.

Ulf Boström, integrationspolis i Göteborg, har beskrivit ”kraftiga rasistiska hierarkier” i förorterna (Expressen 19/12). Detta har varit känt länge för den som vågat lyfta på locket och se vad som hänt i Sverige de senaste åren.

Rasismen som uttrycks, framförallt från personer med bakgrund i Mellanöstern, utgör idag det största hotet mot den judiska minoriteten. Men den rasismen slår inte bara mot judar: hot och våld mot andra invandrare i Sverige utövas inte sällan av personer som själva invandrat. Att utöva makt kan även den maktlöse göra, det blev vi varse när Uppdrag Granskning undersökte judehatet i Malmö för två år sedan.

ANNONS

Men vissa vill, eller kan inte förstå detta. En är Alexandra Pascalidou som i en text publicerad i Svenska Kommitténmot antisemitisms nyhetsbrev efter (!) attacken mot synagogan blott nämner nazister som det största hotet mot judar. Eller förre statsministern Carl Bildt som i en text i Washington Post, även den författad efter brandbombsattacken i Göteborg, förklarar att antisemitismen sannolikt kommer försvinna i Sverige. Vilket år föll Pascalidou och Bildt in i djup komasömn?

Det senaste decenniet har våldet och hoten mot judar i Europa eskalerat. 2012 mördas en lärare och tre barn i Toulouse. 2014 skjuts fyra personer ihjäl på det judiska museet i Bryssel. 2015, i samband med terrorattacken mot Charlie Hebdo, mördades fyra personer i en kosheraffär. Samma år mördas en vakt utanför synagogan i Köpenhamn. I synagogan ägde en flickas bat-mitzva, konfirmation, rum. Det här är en utveckling direkt förbunden med framväxten av en aggressiv och militant islamism i Europa.

Attackerna mot judar har varierat i nivå av våldsamhet. Icke desto mindre är konsekvensen uppenbar: De franska judarna lämnar landet i drivor. Fyrtiotusen judar har emigrerat från Frankrike sedan 2006, främst till Israel men även till Kanada och USA. Hur många andra minoriteter i Europa tvingas fysiskt att fly landet för att undgå våld och hot?

ANNONS

Judarna i Göteborg, och övriga Sverige för den delen, kommer flytta på sig om läget förvärras. Men problemet med rasism och våld utförda av personer som anlänt till Sverige under de senaste decennierna kommer inte försvinna för det.

Sverige och Europa har ett komplext problem med rasismen som inte låter sig förklaras med gamla kartor över verkligheten. Det är dags att rita upp nya för att förstå utvecklingen. Rasism mellan minoritetsgrupper är ett allvarligt problem som måste bemötas med något mer än fördömanden, vilket svenska politiker är världsmästare på, och pannor i djupa veck. Annars riskerar Geskel Salomans vackra tavla ”Emigration” få en helt ny innebörd på 2000-talet.

Förtydligande: Texten skriven av Aleksandra Pascaliou som omnämns i texten skrevs innan brandbomben kastades mot synagogan i Göteborg.

ANNONS