Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den fascistiske diktatorn Benito Mussolini (t.v.) tillsammans med poeten Gabriel d'Annunzio (t.h.) på den italienska Rivieran 1925. (AP Photo).
Den fascistiske diktatorn Benito Mussolini (t.v.) tillsammans med poeten Gabriel d'Annunzio (t.h.) på den italienska Rivieran 1925. (AP Photo).

Håkan Boström: Har borgerligheten något att lära av radikalhögern?

Svensk borgerlighet behöver förstå radikalhögern för att förstå sig själv, inte för att försöka ta efter något man inte är eller kan vara.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under våren har det marknadsliberala bokförlaget Timbro gett ut två lite ovanliga essäer. Den ena, skriven av forskaren Christian Abrahamsson handlar om den svenske statsvetarprofessorn Rudolf Kjéllen (1864-1922). Den andra, skriven av den liberale ledarskribenten Carl-Vincent Reimers, behandlar den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt (1888-1985) och den italienske poeten och politikern Gabriele D’Annunzio (1863-1938).

Samtliga dessa tänkare tillhör den högerradikala tradition som växte sig stark under tiden kring första världskriget för att under mellankrigstiden inte sällan luta åt fascismen. Kjéllen hann dock avlida samma år som Benito Mussolini tog makten i Italien och ”realfascismen” såg dagens ljus.

Att just Timbro ger ut texter om högerradikala tänkare från mellankrigstiden kan tyckas lite märkligt. Men bakgrunden är förstås de senaste årens uppsving för högerpopulism och radikalkonservatism. Ansatsen är att försöka förstå de idéhistoriska rötterna till denna tradition. Som smakprov fungerar också de relativt korta essäerna bra, även om valet av tänkare kan tyckas lite spretigt.

Rudolf Kjéllen – professor i statsvetenskap och under en tid riksdagsman för Göteborg – var en ledande företrädare för den nya slags höger som växte fram i början av 1900-talet. Rörelsen var socialkonservativ och ville göra upp med tanken på högern som ett parti endast för de besuttna. Den var ett svar på den framväxande arbetarrörelsen och var positivt inställd till att staten tog ansvar för arbetarklassens behov samtidigt som den ville bevara de gamla hierarkierna och värderingarna. Förebilderna fanns i Bismarcks och Wilhelm II:s Tyskland.

Kjéllen är nog mest känd för sin syn på staten som en organism och sina arbeten om geopolitik. Den idéhistoriska bakgrunden, som Abrahamsson tar upp utförligt, var ett slags socialdarwinistiskt tänkande som då slagit igenom inom geografiämnet. Olika stater ansågs konkurrera med varandra som kollektiv och territoriet var av avgörande betydelse för denna kraftmätning. Kjellén utvecklade bland annat det tyska begreppet ”Lebensraum” (livsrum) som senare även kom att påverka Hitler och dennes föreställning att det tätbefolkade Tyskland hade rätt att expandera i öst.

Abrahamsson, som själv är disputerad kulturgeograf, är noga med att vi ska förstå Kjéllen utifrån sin samtid snarare än utifrån det historiska facit vi sitter med idag. En akademiskt helt rimlig hållning. Frågan om Kjéllens nutida relevans blir dock lite hängande i luften. Möjligen kan man se honom som en ingång till mellankrigstidens debatter om folk, ras, nation och territorium. Kjellén hörde dock inte till dåtidens radikala invandringsmotståndare utan såg invandring som ett möjligt sätt att stärka glesbefolkade länder som Sverige, även om den nationella sammanhållningen förstås var viktig för honom liksom för de flesta andra i hans tid.

Carl-Vincent Reimers behandling av Schmitt och D’Annunzio anknyter något mer till samtiden. En styrka hos Reimers är att han framhåller det existentiella perspektivet. För både Schmitt och D’Annunzio var politik en meningsskapande aktivitet – ytterst en fråga på liv och död. Carl Schmitt är mest känd för sin vän-fiende-distinktion. Politik handlar om konflikt. Schmitt är en skarp kritiker av liberala föreställningar om att kompromisser, utveckling och harmoni skulle vara politikens kärna. Det är därför knappast en slump att hans tänkande främst studerats av teoretiker på den yttersta vänsterkanten under efterkrigstiden. Socialister delar konfliktperspektivet och ofta även idealet om ”politiken som livsform”.

Poeten D’Annunzio är mest känd för att han tog makten i den så kallade fristaten Fiume, på gränsen mellan Italien och Kroatien, i spåren av första världskriget. Hos D’Annunzio är den tidiga fascismens kopplingar till radikala samtida strömningar som anarkism och futurism (en konstriktning som hyllade modernitet, hastighet och ny teknik) tydlig. Mussolini själv kom ur en syndikalistisk tradition. Fiume under D’Annunzio var således en plats som drog till sig konstnärer, upphöjde musiken till lag, införde kvinnlig rösträtt och hade en liberal syn på sexuella minoriteter – samtidigt som det var där mycket av fascismens ritualer och symboler utvecklades, handlingskraft och våld upphöjdes till ideal. Rörelsen var på djupet anti-borgerlig. D’Annunzio själv vågade flera gånger sitt liv i olika spektakulära upptåg, som när han flygbombade Wien med pamfletter under kriget.

Reimers lyckas fånga två fenomen som också återfinns i dagens högerpopulism. Politiken som en meningsskapande kamp mot motståndaren. Samt politiken som ett spektakel för att utmana den rådande ordningen. Reimers frågar sig om inte liberaler har något att lära här, det vill säga att liberaler skulle kunna kooptera dessa metoder för sina egna ändamål.

Jag tror att frågan är delvis felställd. Varken synen på politiken som en existentiell kamp eller användandet av upptåg och ”hjältedåd” som politiska medel är egentligen specifika för den radikalkonservativa traditionen under tidigt 1900-tal. Det är lätt att dra linjerna tillbaka till romantiken, i Schmitts fall även till renässansen och antiken. Går man ytterligare ett århundrade tillbaka hittar man liberaler i samma roll, exempelvis frihetshjälten Giuseppe Garibaldi som enade Italien eller engelsmannen och poeten lord Byron som stupade i det grekiska befrielsekriget 1824.

I ett närmre historiskt perspektiv är det framförallt i Östeuropa man hittar liberaler vars kamp mot kommunismen inte sällan ytterst var på liv och död, men där ”upptåg” och civil olydnad av olika slag också emellanåt var ett viktigt verktyg.

Att vänstern, inte minst 68-rörelsen, också delat dessa teoretiska perspektiv har jag redan nämnt – även om ”kampen” bara var på riktigt allvar för en minoritet. D’Annunzio hade känt sig hemma i Paris-studenternas gatuupptåg. Baader-Meinhofligans ledare hade fått Carl Schmitts tankegångar med modersmjölken.

Svensk borgerlighet är något annat. Förflyttar vi oss till valfri kick-off med Alliansen på senare år – stela politiska broilers i orangea t-shirts som försöker få igång takten med hjälp av en inhyrd gympaledare – inser vi snabbt att vi befinner oss i en annan värld. I någon mening kan det inte vara på annat sätt. Kärnan i borgerligheten är bevarandet av det bestående, försiktighet, karriär, familjeliv, ordning och reda. Radikalismen blir som mest en ungdomsfas där tron att världen kan läggas till rätta, eller möjligen återställas, odlas i avsaknad av verklig livserfarenhet.

Radikala idéer och rörelser, oavsett om de identifierar sig som höger, vänster eller rentav som liberaler, företräds som regel av ett fåtal. När de får bredare genomslag är de alltid förankrade i en (hotad) social position och ett historiskt skeende. Garibaldis italienska frihetskämpar på 1800-talet, Mussolinis svartskjortor, 68-vänsterns terrorister, öststaternas liberala dissidenter tog alla strid mot den rådande ordningen, med enormt höga insatser, för att de betraktade denna ordning som förkastlig – och denna fiendskap var ömsesidig.

Svensk borgerlighet är inte revolutionär och befinner sig knappast i en sådan social position. Dess förhållande till högerpopulismen kan i viss mån jämföras med socialdemokratins förhållande till 68-rörelsen – även om 68-rörelsen hade en helt annan social bas än högerpopulismen. Relationen utgörs av en blandning av direkta motsättningar och gemensamma intressen. I detta finns givetvis ett behov hos de inblandade aktörerna av att inse både vem man är och vem man inte är. Existentiella frågor har fler svar än de radikala. Men frågorna kan inte negligeras. Svensk borgerlighet har länge saknat både insikten om frågornas grundläggande karaktär, behovet av att besvara dem, och därmed även språket för att göra det. Om Timbros två små essäer kan bidra till en sådan diskussion är det förstås lovvärt.