”Det här är ingen pipa” skrev den surrealistiske konstnären René Magritte under den pipa han 1929 avbildat i målningen “Bildernas bedrägeri”. Målningen ansågs på sin tid vara mycket kontroversiell, och illustrerar skillnaden mellan representation och verklighet.
Det fruktansvärda våldsdådet i Vetlanda har gett upphov till både rädsla och starka politiska reaktioner – vilka huvudsakligen är rotade i polariserade föreställningar om vad våldsdådet representerar. Å ena sidan tas dådet som intäkt för att koppla samman migration och våld, å andra sidan betonar Sveriges statsminister i en presskonferens att dådet inte har någonting alls att göra med just migration.
Precis som med Magrittes pipa förväxlar båda dessa partipolitiska positioneringar representationen med verkligheten. Migration som fenomen innebär bara att människor flyttar på sig, vilket i sig naturligtvis inte har något med våld att göra. Samtidigt har detta specifika dåd uppenbarligen någonting med migration att göra eftersom gärningsmannen 2017 migrerade till Sverige från Afghanistan, och nyligen hade sökt nytt uppehållstillstånd.
Få svenskar hyser föreställningen att etnisk härkomst i sig skulle predisponera någon till våld. Däremot är nog de flesta benägna att acceptera att ogynnsamma förutsättningar, både psykologiskt, ekonomiskt och socialt kan bidra till att utlösa destruktiva beteendemönster.
Det är därför angeläget att skilja på migration och migrationspolitik. För skillnaden mellan spontana demografiska rörelser och Sveriges nu pensionerade ambition att vara en “humanitär stormakt” är mycket stor.
Att medvetet attrahera ett stort antal unga män från krigshärjade, auktoritära och patriarkala kulturer till ett djupt individualistiskt tjänstesamhälle med höga krav på specialisering och utbildning – för att sedan lämna dem vind för våg med förhoppningen att de spontant ska bli produktiva skattebetalande medborgare – är inte bara naivt. Det är hänsynslöst.
Ofta framhålls i dessa sammanhang att ett öppet och fritt samhälle aldrig helt kan värja sig från enskilda vansinnesdåd. Detta är sant, men att skapa en situation där stora grupper traumatiserade individer försätts i social och ekonomisk alienation med drogmissbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa som konsekvens innebär att man maximerar risken för att sköra och instabila individer faktiskt blir en fara för sin omgivning.
Och medan partipolitiska intressen slåss om vilka problem våldsdådet egentligen representerar, så rivs stora sår upp i det verkliga svenska samhället.
För oavsett vad man anser att dådet representerar, så har den humanitära stormaktens övermod framdrivit en verklig konfliktsituation genom att det passivt etablerat ett konfliktfyllt, etnifierat skuggsamhälle.
Även om Magrittes bild inte är en pipa, så är anledningen till bildens existens att det faktiskt finns pipor.
Oberoende av vad partipolitiker tycker om representationen.
