Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Handväskedängande skadar förtroendet

I själva verket är det något annat och oerhört viktigt som står på spel: medborgarnas förtroende för våra folkvalda politiker och för demokratin och dess institutioner.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

When they go low, we go high. Michelle Obamas klassiska tal på Demokraternas konvent 2016 var en uppmaning till partiet att inte förfalla till politisk gyttjebrottning och grova påhopp. Att inte låta sig provoceras och ryckas med till ett ovärdigt tonläge, att hålla sig för god för påhopp, förolämpningar, lögner och tarvligheter. Det var ett försvar för anständighet, respekt och måtta. Det äger giltighet inte bara i USA utan också i Sverige.

De politiska debatterna det senaste året, inte minst i EU-valsdebatterna här på hemmaplan, har stundtals "sjunkit lågt", riktigt lågt. Personliga påhopp i stället för sakargument, inövade vredesutbrott, skenhelig vrede, för att visa den egna förträffligheten, fulmålningar och överdrifter har blivit allt vanligare.

Ett riktigt lågvattenmärke var det socialdemokratiska före detta statsrådet Fritzons personliga påhopp på Sara Skyttedal i slutdebatten inför EU-valet:

– Jag är inte imponerad av de frågor du driver i socialpolitiken. Jag har sett dig i hela valrörelsen. Du pratar och åker runt i din sportbil. Du tar exempel med dina Gucciväskor, du kallar väljarna för dumpuckon och skålar i champagne, när du tycker att du vunnit en politisk seger. Men du vågar inte berätta för väljarna var du står i abortfrågan, mässade Helene Fritzon, socialdemokratiskt toppnamn i EU-valet.

Fritzon krävde så att Sara Skyttedal skulle välja mellan Lars Adaktusson och aborträtten.

– Skenmanöver igen. Uppenbart desperat. KD står bakom svensk abortlagstiftning. Jag tycker att vi skall visa lite respekt.

Det här är inte värdigt, svarade Skyttedal.

Nej, det var inte värdigt. Det var lågt, tarvligt och grovt. Och jag tvivlar på att Helene Fritzon skulle ge sig på en manlig politiker på samma sätt - helt utan argument. Det är dock inte första gången man dänger handväskor i huvudet på kvinnliga politiker i stället för att använda sakargument. Minns Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, på ett gruppfoto 2010! Den beskrevs av Göran Greider som "ett hot mot socialdemokratin". Väskan kostade 420 Euro och var en femtioårspresent från författaren Liza Marklund. Uppenbarligen finns det få saker som är så provocerande som kvinnors handväskor. Att Göran Persson hade en handgjord portfölj, från ett litet garveri i norra Sverige, och som kostat tio gånger så mycket som Sahlins väska, väckte emellertid inte någon moralists vrede.

Helene Fritzon röstades in i EU-parlamentet. Det är bara att hoppas hon inte vanhedrar Sverige och Socialdemokraterna med samma sorts ovärdiga retorik i Bryssel.

Lars Adaktussons ställningstaganden i abortfrågan i EU-parlamentet har man anledning att vara kritisk mot . Det har också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor varit.

– Lars Adaktusson har gjort fel i bland i tillämpningen av vår linje, sa hon i förra veckan. Hon sa också att "det är en absolut självklarhet att man som kvinna skall kunna göra abort". Både hon och Sara Skyttedal har klargjort att KD står bakom den svenska abortlagstiftningen. Det visste rimligen Fritzon när hon tog till storsläggan i debatten.

Sakfrågan bakom det Fritzonska utbrottet, nämligen aborträtten, är en djupt allvarlig och känslig fråga. Det är en svår fråga där olika etiska principer och värderingar måste balanseras. Att misshandla denna existentiella fråga för att knipa politiska poäng är just ovärdigt.

Adaktussons ställningstagande i abortfrågan, den tafsande Sverigedemokraten, ifrågasatta ersättningar och misstroendeförklaringen mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har ställt sig i vägen för de verkliga EU-frågorna. Det har också de ständiga poserna, taktiserandet och det överdrivna och oförsonliga tonläget. För att inte tala om de märkliga uttalandena om EU-valet som "en folkomröstning om högerextremismens framfart", som Stefan Löfven uttryckte det. Eller Annie Lööfs påstående om "ett vägval för fortsatt frihet och demokrati. Jan Björklund tog i från fötterna och hävdade att "det är den liberala samhällsmodellen som står på spel".

I själva verket är det något annat och oerhört viktigt som står på spel: medborgarnas förtroende för våra folkvalda politiker och för demokratin och dess institutioner. Alla illvilliga påhopp, överdrifter och lögner skadar den tillit som är kittet och grunden i våra, på det hela taget, väl fungerande nordiska samhällssystem.

– Någonting håller på att hända i Sverige som polariserar synen på det offentliga Sverige, där man på den konservativa sidan tappar förtroendet, sa Sören Holmberg, statsvetarprofessor emeritus vid Göteborgs Universitet, när han i veckan presenterade SVT:s stora vallokalsundersökning.

Anhängarna till de partier som slöt januariöverenskommelsen har högst förtroende för politiker. Bland dem som röstade på M, KD eller SD är förtroendet för politikerna väsentligen lägre, särskilt hos SD-väljarna. Förtroendet för medier följer i huvudsak samma linjer.

– Något håller på att slita isär väljarkåren. Det har att göra med regeringsbildningen, med ideologi och med den klassiska höger-vänsterdimensionen, påpekade Sören Holmberg.

Det som kallas "det nya politiska landskapet", som Johan Hakelius i tidskriften Fokus kallar träsk och sankmark, kommer att fortsätta att erodera förtroendet för politiken, politikerna och demokratin. Sättet att motverka det är att behandla sakfrågor, värderingar, varandra och väljarna med respekt. Det är drygt tre år till nästa riksdagsval, om inte den onaturliga januariöverenskommelsen imploderar och framkallar ett nyval. Den tiden bör våra folkvalda använda till att reflektera över sitt ansvar för tonen och respekten i politiken - till att go high i stället för low.