Göteborg skulle inte finnas till som stad om det inte vore för sjöfarten. Ändå är det lite si och så med hur staden behandlar sin rika historia. Kulturnämndens beslut att skrota en av de kvarvarande hamnkranarna vid Packhuskajen under hösten – en kran med hundra år på nacken – är ett illavarslande tecken i det avseendet.
Just den här kranen är i dåligt skick. Men tjänstemannautredningens ignorans inför det kulturhistoriska värdet är symptomatisk. Kranen har trots allt överlevt ett sekel. Framtiden för flera av de övriga kranarna på Norra älvstranden är också oviss. De har hittills räddats kvar tack vare generösa privata initiativ. Men det är knappast hållbart i längden. Kommunens agerande inger inte direkt förtröstan om att deras framtid är säkrad – trots att det borde vara en självklarhet.
1947 hade Göteborg 194 kranar inom de olika hamn- och varvsverksamheterna. Idag finns det bara drygt en handfull kvar. Varje kran som försvinner är en kran som inte kommer tillbaka.
Kranarna är inte bara välkända inslag i Göteborgs skyline, de ger också kulturhistorisk tyngd åt alla de nybyggda kvarter som skjutit upp i de gamla hamns- och varvsområdenas spår. Nya bostadsområden blir lätt själlösa. Men kan man bevara några gamla landmärken gör det stor skillnad för ett områdes karaktär. Det kan rent av vara en vinstaffär i rent ekonomiska termer. Människor vill bo nära landmärken – värdet på mark och bostäder ökar.
Kulturvärdet är dock det centrala. Hamnkranarna är modern industrihistoria. För en stad som Göteborg har de en starkare symbolisk betydelse än mycket annat av vårt kulturarv. De representerar det som var, och i delar fortfarande är, stadens själ: sjöfarten, handeln, det fysiska arbetet – men även teknikutveckling och framtidstro.
Värdet av kranarna ligger inte i något nostalgiskt tillbakablickande för sakens egen skull. Göteborg har i likhet med många andra västeuropeiska kust- och industristäder blivit en tjänstemannastad och omvandlat sina centrala hamnområden till bostäder och promenadstråk, i takt med att de inte längre är lämpade för modern sjöfart och industri. Det är ett framsteg i sig.
Men att utvecklas som stad och att förvalta sitt kulturarv står inte i motsättning till varandra. Tvärtom är Göteborgs industrihistoria en tillgång som många växande städer runt om i världen skulle vara avundsjuka över. Moderna städer lever nämligen i hög grad på sin identitet och få saker är så identitetsbyggande som historia. Att glömma historien är att glömma vem man är, vilket gör en mindre attraktiv som stad.
Att bevara kranarna bör därför ses som en investering för framtiden.
