Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Karin Pihl: Hallå, politiker – det är inte 2014 längre

Sverige har problem. Energiförsörjningen, migrationen, integrationen och kriminaliteten kräver svar. Men av debatten i SVT att döma lever politikerna i en annan värld.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den som tittade på SVT:s partiledardebatt på söndagskvällen kanske blev en smula förbluffad. Har SVT råkat sända en repris från 2014? Med tanke på vad som sades började man nästan misstänka att man råkat sätta sig i en tidsmaskin i stället för i soffan. Enbart några partiledarbyten och att två borgerliga partier står på Socialdemokraternas sida avslöjade att året faktiskt är 2019.

Som tittare var det dock svårt att inte förundras över hur lite partiernas företrädare verkar ha tagit in av de senaste årens krislarm från nästan alla politiska områden som debatterades.

I delen om energipolitik hävdades det återkommande från regeringspartiernas sida att Sveriges tillgång till el är god.

Men så kommer det inte alltid att vara. Ulf Kristersson (M) påpekade helt riktigt att Sverige kan komma att drabbas av elbrist framöver, särskilt när kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2 nu ska stänga, och när flera lokala kraftverk runtom i landet stängts ner till följd av kraftiga skattehöjningar.

Men enligt Per Bolund (MP) har vi ju vattenkraft. Annie Lööf (C) verkade tro att vindkraftverk i framtiden kommer att räcka upp för industrins energibehov och den ökade elförbrukningen som ett klimatneutralt samhälle kräver.

Samtidigt rapporteras att företag undviker att expandera i Sverige till följd av hotande elbrist och kapacitetsbrist i näten. Flera offentliga infrastrukturprojekt kan läggas på is av samma skäl. En mindre stabil elproduktion och leverans innebär kraftigt höjda elpriser under kalla dagar. Kanske ransonering, rentav.

Inte blev man mer övertygad om politikernas verklighetsförankring när migrationen debatterades. Efter några decennier av usel integrationspolitik har förvisso några partier insett att migration och integration hänger ihop, och att det kan vara bra att ha en uttänkt plan för hur det offentliga Sverige ska ta emot migranter. Alltid något.

Till och med Annie Lööf, som ofta gillar att prata om politik i ganska fluffiga värderingstermer, var inne på ett intressant spår om kvotflyktingar.

Men när det väl kom till kritan var det full känsloargumentation som gällde. Regeringen har ju tagit bort försörjningskravet för anhöriginvandring. Det leder till ökad inflyttning och högre kostnader för staten och kommunerna. Men när Kristersson påpekade detta kontrade både Bolund och Lööf med att det är hemskt att vara borta från sina barn.

Som om inte alla tycker det. Som om det är en rimlig utgångspunkt för debatten, när många kommuner hotas av ekonomisk bankrutt till följd av hög invandring på kort tid.

När kriminaliteten kom upp på dagordningen blev det nästan ännu värre. Här började diskussionen likna en bostadsrättsförening med dålig grannsämja: ”Ni var ju faktiskt inte med på höststädningen!” ”Ja, men det var för att ert förslag om att ändra tvättiderna faktiskt var orimligt!”.

I stället för att inse allvaret om vad som faktiskt händer i Sverige gnabbades det om den misslyckade parlamentariska kommissionen mot gängbrottsligheten.

Konsensus verkade det dock råda om att socialtjänsten ska ta ett större ansvar, och att det är bra med fler poliser. Hur detta ska ske hade dock ingen ett tydligt svar på.

Visst – det är svårt för politikerna att presentera genomtänkta förslag i en debatt där det är snabba puckar och korta repliker som gäller.

Men när svaret på migrationsfrågan allt som oftast är ”vi behöver en bättre integration med jobb” (svara på hur, inte vad!), när klimat- och energikrisen ska lösas med laddstolpar och när svaret på knivrån och gängskjutningar är att barnen ska trivas i skolan, då vill man nästan stänga av TV:n och gömma sig bakom soffan.