Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry photography

Adam Cwejman: Högskolans trånga åsiktskorridor

Tillsättningar av tjänster i den högre utbildningen sker ibland med direkta ideologiska krav på de sökande. Det är ett illavarslande tecken på politiseringen av den svenska högskolan, skriver ledarsidans Adam Cwejman.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I Andrzej Wajdas sista film "Powidoki" som hade premiär 2016 finns en scen där den polske konstnären, Wladyslaw Strzeminski, som är filmens huvudperson, samtalar med en kommunistisk partifunktionär. Strzeminski får frågan om vilken inställning han har till den nya socialistiska regimens kulturpolitik. "Jag är inte emot, jag har bara en annan syn på målandet" svarar han.  

Strzeminski var en eklektisk avantgardist, när figurativ och socialistisk realism var det påbjudna modet. På 1930-talet vände han sig emot nationalisters krav på att politisera konsten. De misslyckades med sin strävan. Kommunisterna däremot, knäckte senare ryggen på den fria konsten och akademin i Polen. Strzeminski förlorade jobb, bostad. Ja allt som gjorde att han kunde leva och verka. Han dog, ensam och utblottad några år efter att han kastats ut ur konstskolan i Lodz.

Även om scenen är fiktiv, återspeglar den verkligheten under en mörk epok i europeisk historia när konst och akademin skulle underställas ideologiska krav och målbilder.

Det går givetvis att invända att ingen konst är opolitisk och sällan sker forskning i ett sociopolitiskt vakuum. Men det är en sak att betrakta konst och vetenskap som en del av samhället, med allt vad det innebär, en annan att avkräva ett politiskt förhållningssätt - oavsett vilken disciplin det handlar om.

På svenska universitet avkrävs ingen ideologisk position, det vore emot själva kärnan i den fria forskningens och utbildningens natur. Har man trots detta ett mål att föra in ett ideologiskt grundkrav i undervisningen och i forskningen så gör man det med hänvisning till det allmännas bästa. 

Inom den svenska akademin beskrivs normkritiken som något självklart och progressivt, upphöjt ovan ideologiska strider. Normkritiken förklaras av sina förespråkare vara en analys och ett kritiskt förhållningssätt till verkligheten, snarare än en normativ politisk hållning. Ett perspektiv som snarast kan appliceras på varje akademisk disciplin. Det är nödvändigt att hävda detta för att i ett demokratiskt samhälle politisera akademin.

Men normkritiken – som den används och framhävs på svenska universitet – utgör inte ett generellt kritiserande av normer och uppfattningar. Det är en specifik kritik och dekonstruktion av vissa normer samt vissa maktordningar- och hierarkier.

Strzeminski kritiserades av kommunisterna för konstnärlig formalism, det vill säga en överdriven bundenhet vid form, färg och textur. I stället för att foga sig in i sin samtids krav på att skildra en heroisk arbetarklass. Han var avantgardist och inspirerad av Kazimierz Malevitj tidiga experimentation med formuttryck. Strzeminski var ointresserad av att konsten skulle demaskera kapitalismen eller imperialismen, eller tjäna något annat politiskt eller socialt syfte. För honom hade konsten ett inneboende värde.

I dagens Sverige är innehållet i de politiska kraven annorlunda än under Strzeminskis tid, men formen närliggande: Akademiker avkrävs normkritik, men inte vilken normkritik som helst utan av ett specifikt slag. Det är inte ett allmänt förhållningssätt (kritik mot normer överhuvudtaget) som avses utan kritik mot förment traditionella och patriarkala normer som efterfrågas.

Academic Rights Watch (ARW) uppmärksammade nyligen ett ansökningsförfarande där en professur i ”Visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande” skulle tillsättas på Konstfack. En av de sökande, som beskrevs som högkvalificerad och uppnådde merparten av meritkraven, kritiserades för bristfällig ideologisk renlärighet.

Den sökandes påstående att dennes arbete var "genusneutralt" och att: "genus, religion och ras ofta tar fokus bort från illustrationens innehåll" avslöjade, enligt en av de sakkunniga som uttalade sin om ansökan, en brist på förståelse för det normkritiska perspektivet. Detta då estetik "aldrig är separat från det politiska, och konst är aldrig neutralt". Därutöver ansåg den sakkunnige att sökanden, som för tillfället var professor i Tyskland, inriktade sig på afrikansk primitivism. Vilket kunde ”läsas i relation till europeisk kolonialism och den svenska neutralitetsmyten".

Enligt utlysningen krävdes ”dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”. Sökanden som senare fick tjänsten beskrevs ha uppvisat en "systematisk, rigorös kritik av kulturer, system och institutioner som marginaliserar, förtrycker och utöver våld mot en rad subjekt som befinner sig inom socio-politiskt marginaliserade positioner".

Därutöver förklarades att den sökande hade ett: "feministiskt och politiskt perspektiv, med uppmärksamhet gentemot ras, funktionalitet och religiös identitet /../ hon förstår analyser av makt och att dess fördelning är central i ett normkritiskt perspektiv".

Strzeminski förlorade sitt arbete för att han inte respekterade eller förhöll sig till den socialistiska realismen i sin undervisning. Han var inte obegåvad eller impopulär. Tvärtom, han var en av skolans mest omtyckta föreläsare. Hans sätt att förhålla sig till konst ansågs ofullständig eftersom han inte ansåg det centralt att förhålla sig till den socialistiska realismens krav. För konstskolans ledning var denna brist inte bara ett tecken på en politiskt tveksam hållning, det tydde även på okunskap och ointresse för marxism-leninismen, vilket var på tvärs med utbildningens nya utformning.

Masterprogrammet i visuell kommunikation på Konstfack beskrivs som ett "Normkreativt masterprogram". Huvudämnena är "grafisk formgivning och illustration". Men utgångspunkten är snarast ideologisk. Utbildningarna utgår ifrån ett ”normkritiska perspektiv, vilket handlar om att synliggöra och ifrågasätta normer som upprätthåller och konturerar diskriminerande maktförhållanden". 

I ett inlägg som svarade på kritiken från ARW förklarade Konstfacks rektor att det är självklart att en utbildning som är normkritisk också har normkritik som bedömningsgrund. Det går såklart att hävda att det inte handlar om "rätt ideologi" utan "rätt kunskap" – i detta fall kunskap om normkritik. Men sammanblandningen är snarast total. Ett ideologiskt förhållningssätt blir inte mindre ideologiskt för att det maskeras som ett kunskapskrav.

I ett tidigare inlägg av samma rektor, som handlade om #metoo, förklarades att ett led i att motarbeta sexism och arbeta för jämlikhet är att alla nyanställda har kunskap om ”normkritik/intersektionella perspektiv”. Framställt på det viset blir det snarast omöjligt att invända. Är man för sexuella trakasserier på arbetsplatsen om man anser att kunskap om (eller snarast bejakande av, vilket det i själva verket handlar om) normkritik och intersektionalitet är irrelevant eller förtar fokus från det akademiska och konstnärliga innehållet?

Till saken hör att den sökande, som var tillräckligt kvalificerad men inte fick tjänsten, ställde ”sig positiv till den normkreativa delen av programmet” enligt ett sakutlåtande. Men, fortsatte utlåtandet: ”hans arbete går på tvärs mot just det”. Den sökande uttryckte rätt intention, men konsten var inte tillräckligt normkritisk. Välj vilken färg du vill på bilen, så länge den är svart, lär Henry Ford sagt om sin mest kända bilmodell. Ordningen på Konstfack är snarlik: Det handlar inte om ett allmänt kritiskt förhållningssätt, det handlar om kritik av vissa specifika företeelser. En normkreativitet med en tydligt markerad bortre gräns.

Den här sortens tillsättningar av en akademisk tjänst innebär en politisk dimension, utöver rena meriter. Det är en ideologisk rangordning där ideologisk kunskap likställs med ideologisk renlärighet. Lämpligheten mäts utifrån det rätta förhållningssättet till den för tillfället förhärskande ideologiska doktrinen på institutionen.

Normkritiken försvaras med att den inte är politisk: Det handlar om jämställdhet. Och strävan efter jämställdhet är inte inordnad i något politiskt sammanhang. Men att avkräva ett specifikt sätt att se på kön, genus, ras, identitet och hur dessa ska ”dekonstrueras” är inte ett opolitiskt krav.

Skulle en utbildning med ett "nationellt perspektiv" (det ligger närmare i tiden än vad man kan tro om man betraktar Ungern och Polen) accepteras? Där enbart sökande som bär på en förståelse för nationalistisk bildkonst och som bejakar dess emancipatoriska kvaliteter antogs?

Varför ska akademin låsa sig till att just ett perspektiv ska vara det enda, och odiskutabla grundkravet, på god forskning och utbildning – oaktat om det rör sig om humaniora eller estetisk forskning?  Är inte själva poängen med basforskningen att den är förutsättningslös, öppen och skoningslöst prövande av alla axiom? Detta oavsett hur goda eller behövliga vi anser dem vara för andra, inte nödvändigtvis akademiska, samhälleliga ändamål.

Den här texten har inga anspråk på att bedöma huruvida den som fick tjänsten, eller den som inte fick den, var mest kvalificerade. Båda ansågs av de sakkunniga vara högkvalificerade och mötte i stort sett alla kriterierna för tillsättning. Det som sticker ut är kritiken mot det bristfälliga bejakandet av ett normkritiskt och normkreativt perspektiv. Det är denna politiskt laddade bedömning i sig som leder tankarna till en närmast högstalinistisk politisering av konst och akademi. Det är uppenbart att det inte enbart är kunskap "om" normkritik som utgör grundkravet, den sökande måste även bejaka den politiska dogmen.

Det är tyvärr uppenbart att svenska universitet behöver en förutsättningslös kritik av de normer som råkar vara absolut mest i ropet. Inget kritiskt förhållningssätt är värt ett uns om det inte tillåts prövas och ifrågasättas. På konstfack verkar det inte bekomma ledningen, där har man nämligen ledigt och obehindrat skrivit in det som grundkrav på nyanställningar att ingen ifrågasätter. Det går inte längre, som presumtiv anställd säga som Strzeminski: ”Jag är inte emot. Jag har bara en annan syn på målandet” och vänta sig att få jobbet.