Det har kallats ett ödesval. Valet till Europaparlamentet har av flera partier framställts som ett ställningstagande mot ”högerextremismen”. Det är en tacksam position. Få, om någon alls, säger sig försvara extremism. Men ju större missnöjespartierna på högerkanten växer sig desto tunnare blir den analys som bygger på att bekämpa missnöje genom att utmåla det som extremism.
Den rena extremismen lockar få. Däremot är missnöjet starkt. Ett missnöje som inte kan reduceras till en diffus extremism utan snarare handlar om en stark, ofta konservativt färgad, motreaktion. De tre partierna till höger i det svenska politiska landskapet: Med 93 procent av rösterna räknade ser M, KD och SD, ut att ha gått fram med 11,6 procent. De radikala partierna (C, MP, L och F!) har sammantaget tappat 9,8 procent. De röda (S och V) står i princip still med ett tapp på 0,4.
Alla partier måste, oavsett färg, analysera orsakerna till missnöjet och bli bättre på att utarbeta en genomtänkt politik för att förändra samhället – oavsett om man ser missnöjet som legitimt eller som en följd av andra orsaker. Det är också vad väljarna förtjänar.
Den svenska valrörelsen har inte varit upplyftande i det avseendet. Sakfrågorna hamnade i valrörelsens sista skede i skuggan av ”skandaler” som hade mycket lite eller inget alls med EU att göra.
Sverigedemokraternas toppkandidat, Peter Lundgrens, tafsande på en fest visar visserligen på dåligt personligt omdöme. Men frågan var utagerad mellan de inblandade. KD-parlamentarikern, Lars Adaktussons, abortmotstånd kan man ha kritiska åsikter om. Men han ställde inte upp i det här valet. Ändå dominerade dessa händelser sista veckan av valrörelsen. Det saknade proportioner.
Mest intressant är att Moderaterna lyckats spurta sista veckan. Med ett preliminärt valresultat på 16,8 procent har man säkrat platsen som näst största parti. SD:s resultat på 15,5 är kanske en besvikelse för partiets inbitna anhängare, men egentligen inget särskilt lågt resultat givet att SD-väljarna inte sällan väljer soffan i EU-valen. SD är trots allt det parti som ökar mest.
Ändå är nog Moderaternas uppgång med 3,2 procent från förra EU-valet kvällens skräll. Partiet förväntades göra ett dåligt val och backade i det senaste riksdagsvalet. Troligen kan Moderaternas framgång tillskrivas att Kristdemokraterna gör ett sämre val än väntat och landar på cirka 8,7 procent. Det är under förväntningarna om tvåsiffrigt som KD fått i vissa opinionsmätningar. Men ändå ett bra resultat Av moderaternas väljare var det 52 procent som bestämde sig under sista veckan, en ökning med 18 procentenheter från EU-valet 2014, enligt Valun.
Osäkra högerväljare valde M. KD kan eventuellt tagit skada av skriverierna kring Adaktussons abortmotstånd. Totalt har högerblocket (M+KD+SD) fått cirka 41 procent, vilket ligger ett par procent under resultatet i riksdagsvalsresultatet men betydligt högre än i förra EU-valet.
Socialdemokraterna har gjort ett hyfsat val. Även om 23 procent inte är något att hurra för, och fem procentenheter lägre än i riksdagsvalet, så håller de ställningarna. Det är i alla fall betydligt bättre än vad många av deras systerpartier i Europa fått i detta val. Både Centern och Miljöpartiet ligger över sina resultat från riksdagsvalet, trots att Mp backar kraftigt jämfört med förra EU-valet. Liberalerna verkar klara sig på ett hårstrå, även om det avgörs slutgiltigt när alla röster räknas. Partiet kan dock inte vara nöjt med det sämsta EU-valresultatet någonsin.
Sammantaget går högerblocket kraftigt framåt jämfört med EU-valet 2014, även om de minskat något sedan riksdagsvalet. De gröna och liberala tappar sammantaget ordentligt (Centerns uppgång är mindre än både Liberalernas nedgång och Miljöpartiets nedgång var för sig). Huvudförklaringen är att de svenska gröna inte alls lyckas lika väl som sina systerpartier på kontinenten att dra fördel av klimatdebatten. Tar man med att F! åker ur så stärks intrycket av att de radikala krafterna försvagats kraftigt i det svenska EU-valet.
