Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Anne-Marie Lindgren: Högern verkar ha insett att människor är samhällsvarelser

Att en ny socialkonservativ debatt växer fram är ett tecken i tiden.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Kring förra sekelskiftet drevs det mesta av social omsorgsverksamhet som välgörenhet. Stockholms adresskalender upptar hela tolv sidor med olika välgörenhetssällskap. Namn och titlar på styrelseledamöterna pekar på god social ställning.

Hjälpen kom uppifrån, lindrade nöd men gjorde ingenting åt det som skapade nöden. Man ska dock inte förneka att där fanns ett äkta engagemang för att lindra fattigdomen. Kanske var prestige i de egna kretsarna ibland drivkraften - men definitivt inte ekonomisk vinst.

Också spårvagns- och telefonbolag startades i privat regi, fast som affärsföretag. Som nästan alltid hade klausuler om vinstbegränsning.

Ägarna var inte ekonomiska idealister. Det var drivna företagsledare, i andra sammanhang nog så hårdföra. Men affärsverksamhet var en sak. Samhällsnytta en annan.

Så småningom ersattes välgörenhet med skattefinansierade tjänster, och spårvagnsbolagen blev kommunala. I dag är utvecklingen den motsatta: kommunala verksamheter drivs allt mer i privat regi.

Där finns privata företag som har engagemanget för själva verksamheten som drivkraft. Men i de stora riskkapitalkoncernerna är det självklart vinstmöjligheterna som är styrande.

Och som vi numera vet litet för väl så styr detta vinstintresse inte alltid åt det håll som medborgarnytta och samhällsbehov pekar ut.

Den patriarkala konservatismen i 1800-talets högre socialgrupper ska inte skönmålas. Den förutsatte ett skiktat samhälle, där vissa var mer värdefulla än andra och därför hade rätt att bestämma villkoren för dessa andra. Men i det låg också att denna högre position inkluderade ett samhällsansvar, som gick utöver den egna vinsten.

För i konservatismen finns insikten att människor är samhällsvarelser, och att samhällen inte kan byggas bara med affärstransaktioner. Det skiljer den både från kapitalismen och marknadsliberalismen.

Men konservatismen - för övrigt i likhet med socialdemokratin - har länge varit på defensiven mot marknadsliberalismen. Det är ett intressant tidens tecken att en mer renodlat konservativ samhällsdebatt nu växer fram.

Vart den tar vägen är ännu oklart. Risken finns givetvis att dagens högerpopulism blir – det farliga – riktmärket.

Men vissa tecken finns på en orientering mot en mer klassisk socialkonservatism. I så fall kan det bidra till en viktig debatt om det gemensamma i förhållande till det enskilda, alltså om statens och samhällsorganens roll.

För det är av ett stort antal skäl nödvändigt att stärka handlingskraft och handlingsförmåga hos just samhälleliga organ. Urholkningen av dem har orsakat många av dagens problem, men att försöka återskapa äldre modeller är ingen lösning. Världen och Sverige – och problemen – är inte desamma.

Så det behövs en reflekterande debatt om hur de nya lösningarna ska se ut. Som socialdemokrat kommer jag sannolikt inte att vara särskilt ense med de konservativa debattörerna. Men i ett läge där vi faktiskt alla behöver pröva oss fram, behövs ett tankeutbyte som tvingar oss alla att just tänka efter.