Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Högermöte i Stockholms konserthus 1954. Bild: SvD/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Högern är mycket mer än skattesänkningar

En i sig rätt trivial konflikt mellan Moderata ungdomsförbundets ordförande, Benjamin Dousa, och Staffanstorps kommunalråd, Christian Sonesson, blottar spänningar inom Moderaterna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ett internt bråk har seglat upp inom Moderaterna. Ungdomsförbundets ordförande, Benjamin Dousa, gick i veckan ut och krävde att Staffanstorps kommunalråd, Christian Sonesson, skulle sänka skatten eller avgå.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bakgrunden är att Sonesson höjt kommunalskatten med 40 öre efter valet. ”Man är inte höger om man höjer skatten” skrev Dousa på sin Facebooksida. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Hundratals arga kommentarer från högerväljare fyllde kommentarsfälten.

Skälet till reaktionerna är förstås att Sonesson är mycket populär inom delar av M samtidigt som han är kontroversiell inom andra. Kommunalrådet inledde efter valet ett regelrätt samarbete med SD lokalt i Skåne, i strid med partiledningen i Stockholms vilja. Det är dock inte det Dousa vänder sig emot. Utan just skattehöjningen.

Det spekuleras redan om dolda agendor och maktstrategiskt spel bakom Dousas påhopp. Vems ärenden går han? Troligare är att det snarare blottar en spricka i synen på vad ”höger” egentligen innebär.

Inom Moderaterna har sänkt skatt varit ett överordnat mål i decennier. Nedskärningarna på försvaret under Fredrik Reinfeldts ledning kan ses som den yttersta symbolen för hur partiet lät reducera politiken till debet och kredit. Att han samtidigt förordade en kostsam migrationspolitik visar att de värden som ändå fanns snarast var radikala.

Av alla arga reaktioner att döma så är kärnan i begreppet höger idag något annat än att sänka skatten så mycket som möjligt. Och definitivt något annat än fri invandring. Sonesson skulle nog av de flesta, både i och utanför partiet, placeras till höger om Benjamin Dousa, för att inte tala om att han skulle hamna långt till höger om Fredrik Reinfeldt.

Sonesson fick 43 procent av rösterna i Staffanstorp, en uppgång med 7 procentenheter som placerar honom på en tredjeplats i riket. Visserligen lovade M lokalt att inte höja kommunalskatten, men framgången handlade helt och hållet om en mycket profilerad kampanj för lag och ordning i kommunen, där en slogan var ”Spartanstorp” med hänvisning till militärstaten Sparta i antikens Grekland.

Dousa hävdar att han ”riktat samma krav” till alla moderata kommunalråd som höjt skatten och att han redan 2017 ”kallade dig till krismöte om skatten på Sverigemötet”. Redan som 24-åring alltså.

Många högerväljare stör sig helt enkelt på att en 26-årig MUF-ordförande tar sig friheten att läxa upp ett av partiets mest framgångsrika kommunalråd, för vad som framstår som en bisak. Det hade kanske gått att komma undan med på 1990-talet, då den sortens nyliberal kaxighet var högsta mode inom M. I en tid när väljarna direkt kan göra sig hörda är det annorlunda.

Givetvis ligger det i Moderaternas uppdrag att hålla nere kommunalskatten, vilket Sonesson också gjort vid flera tillfällen. Sonesson försvarar sig nu med att kommunens befolkning växer och att han prioriterat välfärdens kärna; äldre- och barnomsorgen. Det går säkert att diskutera detaljerna. Det är nog mer Dousas tonfall, enkelspårighet och Stockholmsperspektiv i den här frågan som väcker anstöt snarare än synen på skatten. Den blottar också den stad-landkonflikt som ligger latent inom M, där Skåne utgör det starkaste kraftcentrat utanför huvudstaden.

Vem är då höger? Begreppet har i långa tider tillskrivits dem som vill bevara den rådande ordningen. Ett centralt inslag har varit upprätthållandet av normer, lag och ordning. En kraft för stabilitet. Låg skatt sågs, åtminstone i retoriken, tidigare främst som ett medel för att främja personligt ansvarstagande. I Sverige blev dock högern så starkt tillbakaträngd att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet 1969. M skulle moderera en i huvudsak socialdemokratisk samhällsutveckling, främst genom att hålla tillbaka skattehöjningar. En defensiv strategi i en tid av starka vänstervindar. Det kan noteras att det norska regeringspartiet fortfarande heter Høyre.

Den svenska nyliberalismen som triumferade på 1980- och 1990-talen var närmast radikal och samhällsomstörtande i sin framtoning. Den betonade rättigheter mer än skyldigheter. Målet var att sköta sig själv och skita i andra. Man var ”emot samhället”, som om detta nu var möjligt.

Idag reser sig åter en höger med självförtroende både inom M och andra partier. En höger med idéer om ett annat samhälle än det S-märkta. Moderaternas uppgift borde vara att hålla denna kraft inom liberala ramar med utrymme för individuell frihet. Uppgiften kan knappast bara vara att sätta käppar i hjulet längre.