Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Håll ut mot ryssen – eller ångra er senare

När kriget i Ukraina går in på sin fjärde månad ökar krigströttheten i Europa. Att köpa sig en kortsiktig fred genom eftergifter till Putins aggressiva politik är dock bara att be om värre bekymmer längre fram.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det krigsplågade Ukraina lider brist på det mesta, inte minst tunga vapen. Förhoppningsvis kan Natoländerna enas om nya leveranser vid toppmötet i slutet av juni och ju större de blir, desto bättre. Det ryska artilleriet åstadkommer ohygglig förödelse och Ukrainas behov av motmedel är enorma.

På längre sikt kan emellertid bristen på något annat än vapen bli ännu allvarligare: uppmärksamhet, uthållighet.

EU:s respons på den ryska invasionen blev snabbare och mer robust än många vågat hoppas. Redan i februari kom tre sanktionspaket och de har följts upp med tre till. EU hade kunnat gå ännu tuffare fram om inte ett antal länder med Tyskland i spetsen fört en så vettlös energipolitik, men bredden på sanktionerna har ändå varit ägnad att väcka respekt. Rysslands olje- och gasinkomster kan se imponerande ut på papper, men tack vare sanktionerna kan pengarna inte användas till import av avancerad teknik och Moskva kan inte förnya all den krigsmateriel som går förlorad.

Vad gäller militärt och finansiellt stöd har USA och Storbritannien varit generösare än EU-genomsnittet, även om enskilda EU-länder som Polen, Estland och Lettland har gjort remarkabla insatser.

Men nu är frågan i vad mån regeringar och folkopinion kan hålla engagemanget levande. Att EU var oväntat snabb upp ur startblocken är en sak, i vad mån det finns ork för långdistans är en annan. Det har snart gått fyra månader sedan invasionen och på många håll börjar viljan till uppoffringar svalna betänkligt.

Enligt en färsk mätning från tankesmedjan European Council on Foreign Relations tycker 42 procent av EU-medborgarna att deras regeringar ägnar för mycket tid åt kriget i Ukraina, medan bara tre procent tycker att de borde lägga ned större energi. Det råder stor enighet om att Ryssland bär ansvar för kriget, men i de allra flesta EU-länder är det fler som vill ha en snabb fred än som vill att kriget ska pågå tills Ryssland förlorat.

Mot den bakgrunden ska man inte bli alltför förvånad när ledande politiker från Frankrike, Tyskland och Italien börjar tala om vikten av förhandlingar och av att erbjuda Putin en utväg som låter honom rädda ansiktet.

Likafullt är det en usel idé. För som den ryskfödda journalisten Julia Ioffe skriver i Puck (7/6): Putin ”vill inte ha en utväg. Han vill vinna. Och det är inte land han är ute efter utan förstörelsen av hela den ukrainska staten och hela föreställningen om Ukraina som ett verkligt och självständigt land”.

Att byta land mot fred är en vansinnig idé, sade på motsvarande sätt sociologen Alina Polyakova, vid Ax:son Johnsonstiftelsens seminarium på temat ”Frihet” häromveckan: Dels vore det att belöna aggression. Dels skapar det möjlighet för Ryssland att återhämta sig och starta nya angrepp från ett mer gynnsamt utgångsläge. Och vad säger att man nöjer sig med Ukraina?

Att pressa in Ukraina i förhandlingar eller, ännu värre, inleda förhandlingar över ukrainarnas huvuden, vore inte bara ett eländigt svek mot ett kämpande folk utan också rent självskadebeteende. Ger man Putin & Co ett finger tar de hela handen – och siktar på armen efter det.