Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Häxjakten på Hermansson fortsätter

Först hette det att Ann-Sofie Hermansson (S) inte skaffat tillräckligt med poster åt sitt parti. Nu heter det plötsligt att hon skaffat för många.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den officiella storyn har hela tiden varit att Ann-Sofie Hermansson (S) ska avsättas på grund av personkonflikter och dåliga förhandlingsresultat. Men nu är det uppgörelsen med Demokraterna om skademinimering som utpekas som den utlösande faktorn till konflikten (GP 23/2).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hermanssons kritiker menar att de bara skulle säkra mandat partiet var "berättigat" till, men ”vi fick mandat som vi egentligen inte skulle ha haft”, säger Mattias Jonsson (S) till GP. Vi har alltså en politiker som beklagar sig över att hans parti lyckats förhandla sig till fler poster än vad som var ”rättvist”. Till råga på allt en politiker från socialdemokratin i Göteborg. Det är inte Frälsningsarmén vi talar om.

Det vore förstås något av ett mirakel om en av Sveriges mest väloljade lokala partimaskiner plötsligt, i någon slags nyvunnen religiös insikt, transformerats och börjat sätta ”rättviseaspekten”, framför det egna partiintresset.

S skulle alltså hållit på sig frivilligt, och det i ett läge när S just snuvats på en hel rad presidieposter och andra poster av partiets huvudmotståndare och forna allierade, efter 24 år vid makten.

En som undrade över den här retoriken var Martin Wannholt (D). Förra veckan, den 17 februari, frågade han skriftligen Socialdemokraternas tillfälligt utsedda gruppledare i kommunfullmäktige, Marina Johansson, om S ville säga upp avtalet, om det nu var så förkastligt. Svaret kom med vändande post att uppgörelsen ligger fast. Så var det med den nyfunna väckelsen för ”högre principer”.

För var finns logiken i den här senaste kritiken? Skulle Hermansson blint ha litat på den förslagne Daniel Bernmar (V) som just huggit henne i ryggen? Eller kanske på den politiske huvudmotståndaren, Axel Josefson (M), som just gjort upp med samme Bernmar? Hur trovärdigt var det att M plötsligt skulle erbjuda ett slags ”passiv valteknisk samverkan” med S utan motkrav?

Här fanns inga garantier. Hade Hermansson trott på deras muntliga försäkringar och icke-bindande avtal hade förstås Anna-Johansson-falangen inom S kunnat hävda Hermanssons naivitet som avgångsskäl. Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför Hermansson skulle velat inleda förhandlingar med D om det inte fanns några skäl till det.

Resonemanget är ett klassiskt exempel på dubbelbestraffning. Hermansson har samtidigt levererat för få poster och för många. I själva verket har hon gjort det bästa av ett svårt läge för S. Förutsättningarna för de rödgrönrosa att regera var och är i praktiken urusla med nuvarande mandatställning.

Grundfrågan framåt handlar om vilket vägval S i Göteborg ska göra. Ska man fortsätta färden mot botten – med ett allt starkare beroende av de identitetspolitiska partierna till vänster och med allt mindre kontroll över färdriktningen – eller ska S vara ett parti som söker sig mot mitten och står upp för en rationell, sekulär politik för vanliga löntagare?

Vad Bernmar (V) – och hans tankefränder inom S – har för intresse här är uppenbart. Likaså är det naturligt att alliansföreträdarna poppar popcorn medan S faller sönder.

Men alliansen behöver en upplyst opposition. För det är inte spetsfundigheter det handlar om. Bakom dimridåerna skymtar andra orsaker.