Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg / TT

Karin Pihl: Här är det nya svenska klassamhället

Pisa-flopp har vänts till Pisa-hopp. Svenska elever presterar bättre. Det är glädjande. Samtidigt ökar resultaten mellan olika grupper mest i hela OECD.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Äntligen en god nyhet: Svenska elever presterar bättre. Åtminstone om man får tro den senaste Pisa-undersökningen, som presenterades på tisdagsmorgonen. 15-åringarna blir bättre inom alla tre områden som den internationella kunskapsmätningen innefattar: matematik, naturkunskap och läsförståelse. Trenden från 2015 fortsätter – Sverige ligger över OECD-snittet.

Det är glädjande. Men det finns så klart fortfarande utmaningar, som det heter. En av dem, som är den enskilt största, är ojämlikheten. I läsförståelse, som är den största delen i den nya undersökningen som genomfördes i fjol, har avståndet mellan de elever som presterar bäst och de som presterar sämst ökat med 42 poäng sedan år 2000. I snitt ökar skillnaderna med 14 poäng för OECD-länderna.

När det kommer till läsning är skillnaderna stora mellan könen. Nästan 23 procent av alla pojkar i Sverige når inte upp till vad Pisa menar är en basnivå för läsförståelse. Det innebär alltså att nästan en fjärdedel av de 15-åriga pojkarna har svårt att förstå en vanlig text i en dagstidning.

De största skillnaderna handlar dock inte om kön, utan om elevernas bakgrund. Ungefär en femtedel av eleverna som deltog i den nya Pisaundersökningen är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands, en siffra som fördubblats på tio år. Och skillnaderna är stora. I läsförståelse är elever som är födda i Sverige till föräldrar födda i Sverige tillbaka på 2000 års nivå.

Utrikesfödda elever presterar dock sämre. Skillnaden i läsförståelse mellan elever som är födda i landet och elever med utrikes bakgrund är i Sverige större än i något annat OECD-land. Inrikesfödda med föräldrar födda i ett annat land ligger någonstans i mitten. Och då ska man komma ihåg att elva procent av femtonåringarna uteslutits från testet eftersom de nyligen anlänt till Sverige (SR 3/12).

Nu ska sägas att Sverige hamnar på OECD-snittet eller lägre när det gäller segregation och bristande likvärdighet. När det gäller socioekonomisk bakgrund – alltså det man förr kallade för klass, och som bland annat mäts genom att eleverna får uppge föräldrarnas utbildningsnivå – ligger Sverige på OECD-snittet.

Inte så illa, kan tyckas. Men antalet länder som deltog i den senaste Pisa-mätningen är 79 stycken, varav 37 ingår i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Jämlikhetsambitionerna är antagligen högre i Sverige än i många andra länder. Ett medelmåttigt resultat strider inte minst mot den svenska självbilden där höga skatter sägs garantera ett jämlikt samhälle. Nu har vi det förra men inte det senare.

Vad ska politikerna då göra åt detta? Självklart är det inte enkelt. Att en stor andel av eleverna inte har svenska som modersmål kommer så klart att påverka resultatet. Konstigt vore annars. Men att det finns en förklaring är ingen ursäkt att inte göra något åt problemet.

Nu har politikerna förvisso försökt. Staten rullar ut miljard efter miljard för att minska ojämlikheten. I kommunerna finns system som garanterar socioekonomiskt svaga elever mer pengar. Men har det hjälpt?

Från vänsterhåll brukar svaret handla om ännu mer pengar. Och det är klart att ekonomiska resurser spelar roll. Neddragningar leder till att skolbibliotek tvingas till sämre öppettider och att färre specialpedagoger kan anställas. Men denna materialistiska åtgärdsmodell räcker inte. Inte heller borgerlighetens standardsvar, ”man måste kunna välja bort en dålig skola”, är särskilt tillfredsställande. Det argumentet betyder ju ungefär ”rädda sig den som kan”.

Man måste se bortom materiella förklaringsmodeller. Skolverket konstaterar att en god miljö i klassrummet är ännu viktigare för socioekonomiskt svaga elever än för de resursstarka. Men det är just i de svaga skolorna som bråk och stök är som värst.

Enligt en annan internationell undersökning från 2015, TIMMS, är stöket betydligt värre i svenska skolor jämfört med de övriga nordiska länderna. Inte ens hälften – 49 procent – av svenska fjärdeklassare går i skolor där rektorn anser att det inte finns några problem med stök och otrygghet. Det rör sig framförallt om hot och verbala kränkningar mellan elever, men även slagsmål. En av tio av de svenska fjärdeklassarna har en rektor som anser att skolan har måttliga till allvarliga problem med trygghet. Motsvarande för de andra nordiska länderna är en på hundra. Det här är en uppgift som inte kan förbises.

Bilden känns igen i medierapportering om lärare som hotas och till och med misshandlas. Det går att höja lärarlönerna med tusentals kronor i månaden – en miljö som tillåter våld och kränkningar kommer ändå inte att vara en attraktiv arbetsplats.

Ska jämlikheten förbättras måste ordning, lugn och ro råda. Det har ju talats om det länge. Men ändå händer det för lite. Sverige tycks bli mer och mer kluvet. För en del av samhället går det hyggligt, rentav bra - om man ser till elevresultaten. Samtidigt byggs det upp en stor underklass. Och det handlar inte bara om ekonomiska förutsättningar. Om ens skolgång präglas av trygghet eller av kaos och hot om våld beror till stor del på var man är född. Här föds det nya klassamhället.