Socialdemokraternas kongress avslutades i går. En av de stora frågorna inför kongressen var hur den skulle ställa sig till vinster i välfärd. Efter debatt och omröstning vet ännu ingen utomstående vad S egentligen vill.
Partistyrelsen hade till kongressen ett förslag som riktade in sig på att begränsa vinster i skolor, men som inte lika tydligt räknade in vård och omsorg. Det tyckte en majoritet av ombuden var otillräckligt. Kongressen ställde sig därför bakom en skrivning som sa det behövs ”ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”. Resultatet hyllades av LO samtidigt som partiledningen bedyrade att man inte kände sig överkörda.
Frågan är förstås vad det innebär att sätta stopp för något? Om S hade menat att man skulle förbjuda något skulle man väl ha skrivit just förbjuda? Och vad avses med ”vinstjakt”? Är det att verksamheten går plus, att man återinvesterar i företaget, eller är det bara när någon för ut pengar ur landet eller tar ut vinsten som lön?
S kan knappast mena endast en lättare uppdatering av reglerna. Om man bara ville får bort oegentligheter och missbruk hade man ju redan kunnat inleda samtal över blockgränsen och förmodligen fått igenom sådana förändringar i riksdagen.
Stödet för att göra någon form av regelförstärkning är stort. Inget parti vill ha ett system som saknar regler för hur företag får agera inom välfärdssektorer. Även Moderaterna har talat om behovet av bättre ordning och reda på området. Men därifrån är det långt till exempel Reepalus utredning eller till Socialdemokraternas stödparti V.
S vill uppenbarligen ha kvar frågan om vinst i välfärden i valrörelsen och man vill också att avsikterna ska vara otydliga. Det tillåter att man mobiliserar kärnväljare, men man skrämmer inte bort marginalväljare. Otydligheten bibehåller förhandlingsutrymme åt både vänster och höger vid en eventuell regeringsbildning.
När man inte säger vad man eventuellt ska förbjuda eller stoppa blir det också svårt för oppositionen att hitta konkreta motargument. Inget vet vems företag som ska upphöra eller vilka undersköterskor eller lärare som ska mista sina jobb.
Skadan för samhället uppstår redan när frågan och därmed hotet om förbud blir hängande i luften. Det skrämmer bort dem som vill starta eller investera i välfärdsföretag. Medan Reepalus utredning pågick avstannade investeringarna i välfärdsföretag, trots högkonjunktur och efterfrågan.
På sikt drabbar osäkerheten välfärden. Särskilt inom äldreomsorgen finns det ett ute i kommunerna ett växande behov av nya vårdplatser och utförare. Det offentliga kommer inte att ensamt kunna möta demografins utmaning. Nu förloras viktig tid på grund av att S vill ha en symbolfråga att driva i valet.
