Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gymnasielagen skadar svensk migrationspolitik

Gymnasielagen som antogs förra året är ett undantag från den viktiga principen om likhet inför lagen. Men även om man bortser från detta återstår stora problem med lagens utformning.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I juli förra året trädde den så kallade gymnasielagen, som gav vissa ensamkommande en ny möjlighet till uppehållstillstånd, i kraft. Personer som tidigare fått avslag på sin asylansökan kunde då ansöka om uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Några av kraven var att man sökt asyl innan den 24 november 2015 och fått vänta mer än 15 månader på att få ett beslut. Den som ansökte om asyl den 25 november 2015 – eller som fått vänta i 14 månader – behövde inte göra sig besvär.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Lagen fick hård kritik för att vara godtycklig och för att den frångår de principer som vanligtvis gäller – att låta handläggningstiden avgöra vem som ska få stanna överensstämmer inte med svenska rättsprinciper. Lagrådet skrev i sitt utlåtande att ”gränsen nu har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

När ansökningsperioden hade gått ut hade Migrationsverket fått in drygt 11 700 ansökningar om uppehållstillstånd i enlighet med den nya gymnasielagen. I mars i år hade nästan 6000 personer fått bifall och drygt 2600 personer hade fått avslag. Runt 3000 ärenden hade ännu inte avgjorts.

De 6000 personer som fått uppehållstillstånd förväntas själva hitta bostad, i ett land där de saknar kontakter och där det råder bostadsbrist i de flesta städer. Många står därför utan boende. Hur bostadsmarknaden ser ut runtom i landet kan knappast varit okänt för de partier – S, MP, V och C – som ställde sig bakom lagen. Att då låta flera tusen personer som förvisso befinner sig i en utsatt situation, men som saknar asylskäl, stanna är inte särskilt ansvarsfullt.

Det är inte bara bostäder det är brist på. Redan innan gymnasielagen antogs saknades många gymnasielärare, socionomer och skolkuratorer. Detta visar ännu en gång att frågan om hur generös migrationspolitiken ska vara inte bara handlar om hur mycket pengar vi är beredda att lägga på den, utan om hur mycket andra resurser som finns, som bostäder och lärare. Nog för att det kostar pengar att anställa fler lärare, men Sverige får inte fler lärare imorgon bara för att det läggs mer pengar på det idag.

Resurser kommer alltid att vara begränsade och när situationen ser ut som den gör i Sverige måste politiker prioritera ännu hårdare. Det är inte svårt att känna empati för den stora grupp unga människor som fått vänta länge i ovisshet för att sedan få ett avslag. Men faktum kvarstår att de saknar verkliga asylskäl. Vi kan inte hjälpa alla och då är det rimligt att fokusera på dem som är mest utsatta, varav många inte ens har möjlighet att på egen hand ta sig till Sverige.

Gymnasielagen är ett undantag från den viktiga principen om likhet inför lagen. Men även om man bortser från detta återstår stora problem med lagens utformning. Nu står många ensamkommande med tillfälligt uppehållstillstånd men utan bostad. Längre fram kommer troligen många i denna grupp att utvisas eftersom de måste hitta ett jobb inom sex månader efter avslutade gymnasiestudier. Risken är att många kommer att känna sig lurade av den svenska staten. Är det så vi vill att svensk migrationspolitik ska se ut?