Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron
Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron

Ann-Sofie Hermansson: Groteskt att 40 års arbete inte lönar sig mer

Arbetare i samhällsbärande yrken osynliggörs. Samtidigt blir miljardärerna fler i Sverige.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Jag är helt osynlig i dagens samhälle. En gång var jag stolt över mitt yrkesval. Nu finns det dagar jag ångrar det. Man är inte vatten värd.” Orden uttalas med lidelse över lunchen av en arbetskamrat. Det är en man med över 40 års arbetslivserfarenhet på Renova. Han har jobbat med det mesta inom renhållningen, även i arbetsledande ställning en period. Nu närmar sig pensionen och hans summering kokar ner till denna brist på respekt för hans arbete.

Min arbetskamrat är inte ensam. Vi snackar om en grupp av samhällsbärare som började i branschen när man fortfarande hämtade avfall i säck, datorerna var okända fenomen i lastbilarna och det räckte med C-behörighet för att börja köra sopbil på Renhållningsverket. Den kunskapsutveckling som skett sen dess med tekniken i bilarna, datakompetens samt behörigheten Yrkeskompetensbevis som numera krävs är inget annat än revolutionerande.

För detta belönas man med 31 500 kronor i månaden. Som mest. Och ja, det är respektlöst. Jag pratade med en ung kommunikatör som vid denna information utbrast ”jösses, det var min ingångslön i yrket.” Jag håller med om att utbildning ska löna sig. Men frågan är hur min arbetskamrats 40-åriga kompetensutveckling belönas i det perspektivet. Svaret brukar bli att det ju ingår i jobbet numera. Det är ett resonemang som inte är giltigt i andra branscher.

LÄS MER: Även folk i arbetskläder förtjänar respekt

I den unga kommunikatörens bransch tenderar varje utbildningstillfälle att tas upp som lönegrundande. Alltså att ens engagemang för jobbet såklart ska visa sig i lönekuvertet. Helt rimligt. Och jag är medveten om att många av de kvinnliga samhällsbärarna i vården tjänar ännu sämre efter många år i ett viktigt yrke. Men är det rimligt att de med sämst löner alltid ska jämföras med varandra? Vem vinner på det? Ja inte är det arbetarklassen.

I den mycket läsvärda boken ”Girig-Sverige – så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” författad av ekonomijournalisten Andreas Cervenka beskriver han hur klyftan mellan de superförmögna och resten av befolkningen har ökat snabbt. Sverige är ett land där skatten på arbete tillhör världens högsta, men där tillgångar och kapital beskattas betydligt lägre än i många andra länder. Där jakten på snabba pengar enligt Cervenka har blivit en folkrörelse.

1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige. Idag är de 542. Tillsammans har de blivit 30 gånger rikare på 25 år. Samtidigt är andelen svenska hushåll med låg ekonomisk standard den högsta någonsin. Detta är ett underbetyg åt vårt samhälle i allmänhet och åt arbetarrörelsen i synnerhet. Jag menar att jämlikhet är anständigt men även effektivt. När klyftorna växt på det helt oanständiga vis Cervenka beskriver, ja då är det svårt tala om elitens samhällsansvar.

Ska min samhällsbärande arbetskamrat göras synlig i vårt samhälle måste de groteska inkomstskillnaderna upp på bordet. Applåder i all ära. De betalar varken hyra eller mat. Ett erkännande av dessa yrkesgrupper måste upp på den politiska dagordningen. Och ja, jag tycker man kan börja med att höja våra löner.

LÄS MER: Det yttersta ansvaret bärs av oss på golvet

LÄS MER: Att göra ett hederligt jobb borde inte strida mot reglerna