Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Grattis Stefan Löfven!

Det är en stor seger för den nyvalde statsministern att han både lyckades med att splittra Alliansen samt få regeringsmakten. Mittenpartiernas seger framstår i sammanhanget som liten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Efter 131 dagar, 95 pressträffar, ett stort antal "kaka-och-kaffe" med den numera rikskände talmannen och ett sällan skådat politiskt kaos, röstade riksdagen i fredags fram Stefan Löfven till posten som Sveriges statsminister.

Med stigande förvåning och sjunkande förtroende har politikernas uppdragsgivare, det vill säga de svenska väljarna, betraktat de många märkliga turerna i höstens politiska parningsdans.

Förtroendesiffrorna, eller rättare sagt misstroendesiffrorna, från SVT/Novus, som presenterades i torsdags, är följaktligen föga förvånande. På frågan "har ditt förtroende för politiker ökar eller minskat sedan riksdagsvalet 2018" svarade 70 procent att deras förtroende minskat, hela 46 procent att det minskat kraftigt.

Det dras säkert en mängd lättnadens suckar nu. Sverige behöver givetvis en statsminister och en regering.  Men precis som Annie Lööf och Jan Björklund har anfört behövs det inte bara en regering utan en stabil regering.

Det torde vara svårt till och med för den mest inbitne försvarare av den "politiska skvadern" att påstå att stabilitet kommer att vara kännetecknande för politiken i en tid när motsägelsefulla och svårförenliga budskap gjorts till en konstart på en helt ny och svårslagen nivå.

Låt oss se vad som blivit resultatet av alla dessa dagars manövrerande:

- En sprucken allians. Att C och L å ena sidan och M och KD år andra sidan är oense om hur valresultatet skulle hanteras är uppenbart. Men vidden av oenigheten framstår i än tydligare dager när Jan Björklund och Annie Lööf hävdar att alliansen inte är död medan Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson dödförklarat den.

Man får nog hålla med Kristersson och Busch Thor. Om två av de ingående parterna anser att Alliansen är död så är den det. Egentligen inser säkert både Lööf och Björklund det men de vill för död och pina inte framstå som de som spräckte det borgerliga samarbetet och tog död på ett av de mest framgångsrika politiska samarbetsprojekten.

- Ett avtal mellan C+L+MP+S med 73 punkter som stipulerar att Socialdemokraterna skall bedriva borgerlig politik. Tunga socialdemokratiska opinionsbildare har förfasat sig över "högergiren". Man kan emellertid konstatera att flertalet av punkterna handlar om att tillsätta utredningar och de tar vanligtvis åratal att genomföra. Vad utredningarna kommer fram till är ju inte heller självklart.

- En lapp från ett ytterkantsparti. Jonas Sjöstedt förklarade att Vänsterpartiet var berett att släppa fram Stefan Löfven i riksdagen eftersom han hade "ett papper vi aldrig kommer att få se", som skulle visa att Löfven och Sjöstedt " kommit överens på ett antal punkter". Pappret visade sig bara vara Jonas Sjöstedts minnesanteckningar från mötet med den socialdemokratiske ledaren. Sjöstedt hävdade överenskommelsen innebar att "klausulen om att V inte skall få något inflytande i svensk politik i praktiken är tillintetgjord. Om S bildar regering kommer V att ha inflytande".

Det rimmar illa med "januariöverenskommelsen" som tydligt säger att "Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över svensk politik" och lika illa med Annie Lööfs uttalanden om att "vi ser till att varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna får inflytande över en sådan regerings politiska inriktning".

- En upp- och nedvänd politisk värld i vilken socialdemokraterna skall driva "liberal reformpolitik" och två liberala partier överlåter genomförandet av sina viktigaste reformer till en regering som man säger sig vara i opposition till.

"Centerpartiet är ett fristående självständigt oppositionsparti som gärna under de kommande åren vill ha ett gott samarbete med våra alliansvänner", sa Annie Lööf sedan hon skjutit Alliansen i sank och gjort både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor arga och besvikna. Ett något udda sätt att behålla eller skaffa vänner.

Socialdemokrater skall driva socialdemokratisk politik, inte liberal. Varför skall man annars rösta på dem? Och C och L bör kämpa för och själva driva liberal politik. Annars kan liberala väljare lika väl rösta på socialdemokraterna, som ju nu, enligt Annie Lööf, kommer att driva en liberal politik.

- En försvagad liberalism. Tanken med allt manövrerande har varit att stärka mittens och liberalismens position och försvaga ytterkanterna. Hittills har det gått så där. I de senaste undersökningarna har Socialdemokraterna stärkt sin position avsevärt. Det har också Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Samtidigt befinner sig Liberalerna under riskdagsspärren och Annie Lööf har tappat stort i förtroende. Det är ingen särdeles djärv gissning att den utvecklingen förstärks när väljarna skall försöka bena ut "vem som är vad" i politiken.

Slutligen: Oavsett var man står politiskt kan man inte annat än beundra Stefan Löfven som målmedvetet hamrat budskapet om att de så kallade mittenpartierna borde samarbeta med socialdemokratin. Han har sträckt ut händer och han har viftat med SD-spöket.

Tålmodigt, tämligen tystlåtet och målmedvetet har han förhandlat och manövrerat och slutligen fått som han så länge önskat. Han har erövrat regeringsmakten åt Socialdemokraterna och han brutit upp Alliansen.

Varje gång jag lovat mig själv att inte skriva om rikspolitiken har den erbjudit helt oemotståndligt stoff. Det kommer hända igen men kanske inte med sådan frenesi och täthet. För nu inträder den politiska vardagen med arbete i utskott, nämnder, riksdag och regering. Det är viktigt för Sverige att det kommer igång, även om man som jag, hade önskat en annan regering.